Denna dag! ett liv! Vilken dag! vaknade till ett lugnt och blåsfritt landskap, vilket man inte är bortskämd med, på slätten. Solen var på väg att stiga, utanför sovrumsfönstret vandrade rådjuret, som är döpt till Lisa, med sina två ungar. Blickade ut över sommarhagarna, där våra tre hästar går, tillsammans med gårdens två hyresgäster. Kaffet intogs i verandan och ute i trädgården hade hönorna fullt uppdrag med att fånga mask. Gojjan Asta hade redan hunnit ut genom kattluckan, som har grejjats, i direkt anslutning till hennes bur. Lugnet avbröts ganska snart av katternas uppmaning om "mjukmat", som de har lärt sig skrika sig till på morgnarna.
Förmiddagen bestod av lite fixande av garaget, som skall bli min framtida atleje´. Därefter var det dags att hämta in mitt fullblod, för dagens lektion för Marie. Paddington är en liten klapphingst på förnämliga 18 år. Jag tror bestämt han är den vackraste jag vet. Lyckliga mig, som har fått vara tillsammans med honom i sex år. Trots allt slit o ensidiga liv, är han en hel och frisk kille. Det bästa han vet är att springa mycket och fort utmed alla stubbåkrar som går att finna . Extra bra om jag kan grejja lite diken på vägen som man kan skutta över. Han är ingen fan av mitt intresse för att vi ska röra oss vackert tillsammans och kan inte alls förstå vad det ska vara bra för! " Varför måste du vara så förbaskat duktig " hela tiden, frågar han mig, när jag manar på honom i en galloppöppna. Dagens lektion gick ut på att hitta rytmen, takten och känslan i galloppens alla vända och förvrängda håll o kanter. Han ville gärna göra byten i hörnorna , men det berodde på att jag lättade något i sitsen och inte red tillräckligt mycket framåt vid brännpunkterna" Nåja, bägge två var lika svettiga och till Paddington serverades en härlig spann med kraft, betfor, mineraler och morötter och munkhumle! Han är ju klapphingst och behöver få lugn i sin själ, då det går två vackra damer i hagen intill! Förutom dessa två, går han i en och samma hage som mitt lilla " problembarn" Starlight, en arab och fullblodskorsning , ett vidunderligt vackert litet sto, som har varit ute på en lång resa, i alltför många olika hem, med allför många människor, om än välmenande, men alla med olika syften . Starlights resa tog slut för ett år sedan, det var då hon fick komma hem. Hem på riktigt. Jag har lovat henne att hon ska få stanna här och det är troligtvis vår resa tillsammans, som blir den här bloggens huvudsakliga inriktning. Hon har utvecklats så otroligt mycket under det här året, och om det , ska jag berätta lite mer om , fast inte nu, inte idag.
När jag tänker tillbaka på samma tid, förra året, kan jag inte låta bli att bli lite förundrad, över allt vi har hunnit med. Vi tog över släktgården September 08, totalrenoverade nästan hela huset, även om det kvarstår en del arbete, byggde om det gamla stallet till ett nytt o trivsamt häststall, bytte all el, gjorde hagar, vallade in hagar, byggde paddock, grävde damm till alla kohiifiskarna och grävde rabatter i hopp om en framtida trädgård! Införskaffade lilla Snörp, jobbade vidare på mina målningar, på ett nästintill hysteriskt vis, OCH höll igång bägge hästarna fem dagar varje vecka! Drog ned på joggandet i distans och tempo och höll mig till tre ggr per vecka, istället för de mellan fem eller sex tillfällena , som jag gjorde tidigare. Tjohej! var kom all energi ifrån? Fast det har det varit värt. Jag lever i rosen på marsipantårtan. Jag erkänner att jag suger i mig vartendaste dugg av den!