|
|
|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
| |
Februari (2021) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Inlägg: 22 |
| Kommentarer: 33 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
Aschtung, Aschtung!!
För er som inte förstår tyska så ska jag översätt: ”Varning, varning”.
En gång i månaden förvandlas undertecknad till ett ilsket monster, som bara vill vara för sig själv och ser fel i allt och alla. Ingen gör rätt eller bra och alla bara stör och är dumma (inkl jag själv, hur nu man kan störa sig själv. hmmm?) De första dagarna brukar jag gå runt och bli arg på mig själv för att jag är så ilsken och lättirriterad och undra varför, men efter sådär 2-3 dagar går det upp ett litet ljus i Ulrikas blonda skalle. Aha… PMS!. Varför är det ALLTID så? Varför kan jag inte titta i almanackan med en gång när jag börjar känna så och därmed inse vad som är på gång. Nä, jag måste gå runt och fundera, undra och sura flera dagar först.
Ibland blir mitt usla humör sällskapad av magont, då går det lite fortare att komma på orsaken, men det händer väl sådär var tredje gång ungefär (vilket iofs inte gör så mycket, för magont är bra mycket värre än humörsvängningar). Igår hade jag en sån där dag då jag var sur och arg på allt och alla. Barnen störde mig hela tiden, maken kunde inte säga ett rätt ord eller göra en enda sak rätt och jag själv gjorde fel hela tiden också. Dessutom hade mina föräldrar tagit med sig en nyckel jag behövde för att komma ut till stugan i skogen, till Uppsala… Många var de fula ord som sades i mitt lilla huvud och jag kan tänka mig alla svarta blickar jag delade med mig åt höger och vänster. Varvat med denna ilska kommer samvetet fram, och jag mår jättedåligt för allt skrik och skäll på familjen och försöker kompensera med att försöka låta glad och snäll i sådär 10 sekunder, sen är monstret tillbaka.
Imorse gick iaf det där ljuset upp för mig och jag känner mig lite lugnare. Det är så mycket lättare att hålla tillbaka ilskan när man förstår var den kommer ifrån. Nu rumstrerar den bara omkring inom mig och det i korta stunder eftersom jag kan tala om för den varför den finns där… och då försvinner den rätt fort.
Nu är det dags för lunch, annars vet man inte vad som kan hända… man behöver ju inte spä på känsligheten…
|
|
6 November 2006
| Sinnestillstånd
| 1 kommentar
|
|
|
 |
|
