Linda från Wik med fleras hemsida
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Maj (2019)
>>


Majbjörn släpps fram för att berätta en saga

Majbjörn berättar en saga:

Den där dagen

Dagen då Torbjörn slog handen genom en glasruta kunde börjat bättre. Sanningen är att den kunde ha börjat mycket bättre. Den började helt enkelt uselt och fortsatte i samma stil fram tills en stund efter det hände. Det började med att han försov sig och fick skynda sig med att klä på sig och borsta sina tänder. Äta någon frukost hann han naturligtvis inte. Han fick inte missa det viktiga mötet han hade inplanerat på morgonen. Med andan i halsen kom han fram till arbetsplatsen och hann dra en hand genom håret innan de nya klienterna anlände. Men trots att hans hjärtas bankande hade arbetat sig upp till ganska skadliga nivåerna lyckades han ta klienterna i hand och presentera en ganska bra bild av företaget. Hans chef hade tidigare påpekat att det var ytterst viktigt att klienterna valde just deras företag, hela företagets existens vilade i händerna på honom. Naturligtvis ville han inte göra ett dåligt intryck. Det gick trots allt ganska bra tills han fick syn på den stora blå fläcken efter en bläckpenna på kavajen.
”Helvete”, tänkte han och kände hur han började kallsvettas. ”Hur ska nu problemet lösas?”
Lösningen var elegant. Han tog av sig kavajen och hängde den över stolsryggen och passade på att rulla upp ärmarna på skjortan för att göra ett avslappnat och engagerat intryck. Han kände sig ganska nöjd och kände hur självsäkerheten växte med varje andetag. Nu hade han dem som i en liten ask. Nu kunde inget gå fel. De tackade för sig med ett handslag och klienterna vandrade ut ur bild för en stund. När de hade gått tittade han ner på sin skjorta.
”Helvete”, något ljusblått syntes även där. Men det kanske inte var en katastrof. Det var inte så mycket och dessutom placerat på magen vilket borde ha täckts av bordskanten. Inget att oroa sig för eller?
Det var inte förrän han tog sin in på toaletten och stod framför handfatet som han tittade sig i spegeln och upptäckte att han även hade fläckar av blått i ansiktet. Fläckar utspridda på strategiska ställen såsom näsan, hakan och pannan. Hur kunde de ha hamnat där? Plötsligt hade han kommit ihåg den där pennan som han hade i kavajfickan och som han använt när han skrivit ett meddelande till chefen när han anlände till kontoret tidigare på morgonen. Han hade hunnit göra två saker på kontoret innan mötet, skriva denna lapp och dra handen genom håret. Naturligtvis skulle en av dessa två ting ställa till det för honom. Självklart. Han tvättade sig i ansiktet, ordenligt med tvål. Det sved i ögonen och han fick gnida ordentligt för att få bort de sista fläckarna. Huden var irriterat röd när han klev ut från toaletten. Så var det dags för morgonfikat. Den första han fick syn på där var chefen. Chefen frågade honom hur mötet hade gått och han mindes inte. Fullständigt förträngt. Eller han visste inte hur han skulle tolka mötet. Vad var bra och vad var dåligt? Men sammanfattningsvis tänkte han att han måste ha gjort ett bra intryck trots sina blå fläckarna i ansiktet. Så han försökte prestera ett leende samt kommentaren:
”Jag tror jag fick dem med på tåget.”
”Bra, sa chefen, jag visste att jag kunde räkna med dig.”
Hon tog sin fyllda kaffekopp och gick för att sätta sig vid ett bord. Att hon skulle vara så snygg tänkte han när han såg henne gå iväg med svängande höfter intryckta i en grå tvådelad dräkt. Hennes klackar i orange klapprade målmedvetet bort mot fikabordet. Han fyllde sin kaffekopp och följde henne.
”Så snygg men samtidigt så giftig”, tänkte han.”Farlig. Om jag gör bort mig är jag inte värd något.”
Han satte sig vid fikabordet tillsammans med chefen och de andra. De hade det ganska trevligt tills rasten var slut. Några timmar rullade på. Som timmar gör. När det inte händer något nämnvärt mer än att han fastnade i hissen när han skulle ta sig upp från källaren med några gamla akter. Han ringde förtvivlat på nödsignalsknappen. Hjälpen dröjde alltför länge. Det fanns hur mycket som helst att gör idag. Han såg framför sig hur högen på hans skrivbord växte. Hur chefen gick förbi där med en ogillande min. Han tog upp telefonen för att ringa någon och berätta var han var. Då gick hissen igång igen. Tacksam tog han sig ut och andades några djupa andetag innan han fortsatte till sitt skrivbord och arbetet. Telefonen ringde. Han fick en utskällning för att han inte svarat tidigare. Men tillkämpat lugn fick han försöka förklara situationen. Lunchdags. Lunchen intogs på ett närliggande snabbmatställe. Han kastade i sig lunchen på tio minuter och det hade säkert varit rekordkort lunchtid om han inte tidigare stått i kö i tjugo minuter för att få sin ihoppressade hamburgare och sina översaltade pommes frites. Dessutom hade han flottiga fingrar, det var bara att tvätta dem innan han fortsatte med sitt pappersarbete. Efter lite pappersvändande var det dags för nästa rast. Inga större katastrofer inträffade. Han lyckades ta sig ut från arbetsplatsen när han arbetat sina åtta timmar och gick till busshållplatsen för att upptäcka att bussen gått och nästa buss skulle dröja. Trots att han inte var en våldsam person kände han att all de press som satts på hans axlar denna dag fick hans hand att slå mot ena väggen på busskuren. En vägg som naturligtvis var av glas och som självklart inte höll för hans frustration.
”Pang!”
Handen rakt igenom och hans styrka förvånade honom. Han hade i sin enfald trott att en glasruta på en busskur skulle hålla för mer med tanke på alla ligister som ständigt gjorde stan och dess busskurer osäkra. Men icke. Där stod med handen rak igenom rutan och blodet forsande. Han hade inte ont. Inte det minsta. Men vem skulle tycka synd om honom? Ingen tycker synd om en ligist som han blivit nu. Ingen vill väl hjälpa en ligist? När han stod där med blodet, glaset och utan smärta dök det upp en kvinna. En kvinna med det ljusa håret uppsatt i en svinrygg. En kvinna med rött läppstift och ett leende som skulle kunna smälta vilken is som helst.
”Det kanske är hennes fel att polarisarna smälter”, tänkte han.
Hon frågade honom hur det var fatt och han började berätta om sin dag. Ja, allt utom just sin hand för den hade han glömt. Det enda han kunde se just nu var henne. Hon tog hans hand och drog den varsamt tillbaka genom rutan. Sedan tog hon sin scarf och knöt omsorgsfullt om hans hand efter ha sett om det var några glasbitar kvar i den.
”Jag kan inte se några glasbitar, konstaterade hon med en röst som var det vackraste han hört. Nu ska jag se om några av mina kollegor på sjukhuset kan hjälpa dig. Jag kom just därifrån. Vill du att jag följer med dig dit?”
”Ja, följ med mig”, svarade han. ”Följ med mig och följ alltid med mig från och med nu.”
Hon svarade inte med såg på honom och såg hela honom i det ögonblicket.

/Majbjörn och Linda
23 September 2012  | vänner | 1 kommentar
NES spelen är verkligen en guldgruva. Måste åka till Farmor och hämta dem så snart som möjligt

Webbplats: http://darkoo.blogg.se
Skrivet av NIklas den 25 September 2012 13:05
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:




12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Linda Sirestam                                             Skaffa en gratis hemsida