Natten mellan den 28 februari och den 1 mars började jag få förvärkar. Det började redan på dagen egentligen, men framåt läggdags började det "irritera" mig. Det gjorde inte direkt ont, men var irriterande. Jag sov ganska dåligt den natten. Vaknade med jämna mellanrum och tillbringade största delen av natten på soffan framför teven med vetekuddar - en mot ryggslutet och en mot magen.
Framåt morgonen var det dags för Wille att åka till BVC på 4års kontroll. Ola som var hemma sjuk fick snällt åka iväg med honom, då jag kände att jag behövde vila. Framåt 10-tiden började förvärkarna övergå till värkar och kännas lite mer. Inte så ont att jag inte kunde hantera dem lätt, men ändå mer än tidigare. Jag ringde förlossningen för att rådgöra. De sa åt mig att avvakta hemma tills jag började känna att det gjorde så ont att jag inte klarade av att stanna hemma, eller om jag kände mig otrygg. Då skulle jag ringa igen och komma in.
Framåt lunchtid började värkarna komma ca var 5e-7e minut. Fortfarande hanterbar smärta, men nu började jag känna mig lite otålig. Efter att vi ätit lite korv och mos så ringde jag in till förlossningen igen och de sa åt mig att komma in för en undersökning.
Ca 13:30 kom vi in till förlossningen och jag blev kopplad till ctg för att registrera bebisens hjärtljud och kolla av värkarna. Jag låg där ca en timma och sen började jag få så ont av värkarna att jag kände att jag ville komma i rörelse. Sköterskan kopplade bort ctg:n och jag reste mig upp ur sängen. "Splash" sa det och vattnet gick. Jag blev väldigt förvånad och tog mig in på toan för att ta av mig kläderna och torka av mig. Sköterskan bad mig att skynda mig upp i sängen igen så att vi skulle kunna kolla hur det var med bebisen eftersom de inte hade hunnit kolla hur h*n låg i bäckenet. Om bebisen är ruckbar eller rörlig så finns det risk för att navelsträngen kommer i kläm och då blir det akut. Hon kopplade på ctg:n igen och bebisens hjärta tickade på så fint. Barnmorskan talade om för mig att hon inte ville undersöka mig riktigt än, då infektionsrisken är så stor när vattnet gått, utan hon ville försäkra sig helt om först att förlossningen verkligen satt igång.
Jag låg en stund i sängen, sen fick jag lov att resa mig för att komma i rörelse. Då slog värkarna till som en blixt från klar himmel! Det började göra djävulskt ont och det blev genast intensitet i värkarna. Jag lutade mig mot Ola, åmade mig och visste inte riktigt hur jag skulle hantera det. Jag bad om att få komma in i duschen och där blev jag sittandes med en varm vattenslang mot ryggen i ca 10 min innan smärtan blev för outhärdlig. Ola pushade och stöttade och hjälpte mig att spola vattnet på ryggen, men inget verkade hjälpa och värkarna gjorde mer och mer ont.
Jag kom upp i förlossningssängen igen och barnmorskan frågade hur jag ville göra med smärtlindringen. Vi pratade om akupunktur och lustgas och jag kände att jag behövde ha något omgående!
Barnmorskan och sköterskan kopplade på lustgas 40/60 och jag fick snabbt in andningstekniken. Första förlossningen hade inte lustgasen någon verkan alls på mig, men denna gången tog den mig till himmelriket! Någon akupunktur hade jag aldrig något behov av.
Förlossningen skred på, men fortfarande låg bebisen ganska högt upp i mitt bäcken. Sköterskan höjde lustgasen till 50/50 efter mitt "godkännande". Jag blev ännu mer "go i huvudet". ;O) 
Barnmorskan bad mig att försöka variera ställning, så att bebisen skulle sjunka ner i bäckenet ordentligt. Plötsligt fick jag ett enormt behov av att börja krysta. Det tryckte på ordentligt men barnmorskan sa åt mig att hålla emot. Det var lättare sagt än gjort!
Tiden tickade på och snart bad barnmorskan mig att prov-krysta. Det hände inte så mycket, då bebisen fortfarande låg långt uppe. Strax innan kl 19 stannade min kropp upp och barnmorskan bestämde sig för att koppla på värkstimulerande dropp. Det hade hon dock inte behövt göra, eftersom min kropp bara kom in i en "platåfas" och samlade nya krafter, för efter bara en kort stund fick jag enorma krystvärkar och jag bara följde med. Nu hände det grejer! Sköterskan och barnmorskan hejade på i fotändan och Ola i huvudändan. Jag kände ett enormt tryck emot mellangården och sköterskan baddade med en ljummen trasa och det hjälpte jättemycket!
Två krystvärkar senare så föddes vår lilla Ebba och hon skrek direkt. Vilken lycka och vilken lättnad!
4150 gram tung och 52 cm lång.
Vårt lilla mirakel! ♥