Jag skriver ur Solglitter av Arthur Maxwell som jag har haft den boken som barn.

Mamma såg bekymrad ut, För bara ett par timmar sedan hade hon dammsugit sovrumsmattan och gjort den alldels ren. Och nu, hör och häpna, var den full av små vita tussar.

Vad kunde det vara? De var så små att hon inte såg med detsamma vad det var, men så fann hon en större bit och den såg ut att vara en bit av en pappersnäsduk.

Det var underligt ,tänkte mamma. Vem kan ha rivit en pappersnäsduk i så små bitar och kastat ut dem över det dammsugna golvet?

Hon tittade bort på Anna som låg i sin säng och sov middag. Den lilla flickan såg så oskyldig ut att mamma inte kunde tro att hon hade gjort det. Hon hade ju aldrig gjort någonting sådant förr och hur skulle hon förresten ha burit sig åt?

Så småningom vaknade Anna och fann mamma i sovrummet.

--Hej lilla vän, sade mamma. Jaså, nu har du äntligen vaknat. Jag har väntat på att få fråga dig hur alla de här små pappersbitarna har hämnat på golvet?

--Jag vet inte, sade Anna. Jag undrar vem som kan ha lagt dem där? Men rodnaden på henne kinder sade mamma allt hon behövde veta.

--Det var konstigt att du inte vet någonting om det,sade mamma. Men jag skall städa av och så kanske vi kan tala om det igen senare.

Så mamma tog fram dammsugaren och gick över mattan tills den var alldeles ren igen. Sedan gick hon ned för trappan.

Mamma sade inget mer om det den dagen. Hon tänkte att det kanske kunde vara bäst att vänta och se vad som hände.

Nästa eftermiddag, innan hon lade Anna för att sova middag, försäkrade hon sig om att det inte fanns några papperstussar på mattan. Sedan lämnade hon en ask pappersnäsdukar i närheten av Annas säng.

När mamma trodde att Anna somnat, gick hon in i sovrummet igen och, tro det eller inte, mattan var full av små papperstussar precis som dagen innan.

Vad skulle hon göra? Sakulle hon väcka Anna?

Mamma beslöt sig för att inte göra det. Hon fick en annan idé.

Så småningom öppnade Anna ögonen och där satt mamma alldeles intill henne.

--Nå lilla vän, sade mamma, det var roligt att du är vaken. Jag vill fråga dig om någonting.

--Ja, sade Anna och blev litet orolig.

--Berätta för mig om de här papperstussarna.

Anna teg.

--Varför gjorde du det?

--Jag vet inte.

--Vet du att det är mycket stygg liten flicka och att du borde straffas?

--Ja.

--Vad tycker du mamma skall göra?

--Vet inte sade Anna och började gråta.

--Jag skall låta dig välja, sade mamma. Antingen får du smäll eller också får du plocka upp alla bitarna.

--Jag plockar upp bitarna, sade Anna mycket snabbt.

Och det gjorde hon. De små fingarna plockade upp bit efter bit. jag vet inte hur lång tid det tog, men det var lng tid. Hon arbetade som en riktig liten dammsugare och när hon hade slutat var mattan lika ren som den varit tidigare.

Under den här långa, långa tiden tänkte Anna en hel del och när hon var färdig och hade plockat upp den sista biten, så beslöt hon sig för att aldrig riva sönder pappersnäsdukar mer. Och vad mer är, hon beslöt att hon aldrig skulle tala osanning för mamma någon mer gång, för på något sätt fick mamma alltid reda på det.