|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
|
Mars (2019) |
|
|
|
|
|
|
|
Inlägg: 21 |
Kommentarer: 25 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
4 år..
Sitter här och kan inte riktigt förstå hur fort tiden går, på måndag fyller mamma´s lillkille 4 år. Tänker på när ja kom in på förlossning får snart fyra årsen, 1½ timme senare så låg han där på mitt bröst, denna lilla skrutt, och som han har fått kämpa. HAn va gnällig och grinda jämt fick aldrig nogon ro till att sova, han spydde hela tiden och det enda svar jag fick va " på pojkar tar det längre tid för magmunnen att stänga, det går snart över". När jag tillslut påpekade att han va väldigt slö och att han blivit mager fick jag gehör på bvc. Blev skickade till Mats Eriksson som med en gång misstänkte att han va gluten allergiker. Nej tänkte jag bara... Mats bestämmde att han skulle gå ner med en slang i magen och kolla så att vi fick svart på vit va det va.
Sagt och gjort på hans ett års dag kom vi tidigt till lassarettet, han fick en kanyl i armen och det vara bara till att vänta, då det va många barn som skulle göra samma sak. Som tur va behövde vi inte vänta länge utan oliver va nummer två. Vi kom in i ett litet rum, oliver satt i mitt knä med denna lilla sjukhus rock och nappen i munnen, personalen sa att när dom väll hade sprutat i narkosen så går det fort. Va absolut inte redo för bara några sekunder senare så flög nappen ur munnen och ner på golvet, och han försvann ur mina armar, kommer i håg att jag sa att han måste ju ha sin napp.
Även om undersökning inte tog så lång tid så kändes det som evigheter, tillslut kom läkaren ut och sa att han va klar och att oliver låg på uppvaket.
I ett stort rum med massa sängar lång min lille kille på en stor säng och sov, satt brevid han och bara tittade på han. Hoppade till så fort det pep... Usch ville bara han skulle vakna så vi kunde få komma ur det hemska rummet. Fick för mig en massa saker under tiden han låg där. Tillslut känner jag någon som tar min hand och säger " mamma", kunde inte låta bli men tårarna kom. Sen lämnade vi rummet och gick mot barn avdelning där han skulle få stanna så att dom såg att allt va bra med han efter narkosen.
Men det visade sig att det inte va gluten utan komjölksproteins allergie. Kämpade oss igenom det och vid två års älder så va det borta.
Nu när han snrt e fyra så känns det som om allt börjar om igen, ville inte att det ska vara nått alvarligt, men på samma gång vill jag ju att du ska hitta något iallafal, något som kan förklara varför han inte äter och varför han aldrig e hungrig!!
Hoppas jag snart får provsvaren.....
|
24 Januari 2008
| Mitt liv
| 4 kommentarer
|
|
|
|