Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Oktober (2019)
>>


Att förlora hoppet?

Sitter och tänker som bara den just nu! Har suttit uppe hela natten, chattat, rökt, ätit. En vän jag chattar med, han har aldrig träffat mig, men jag märkte ju hur väl han kanske känner mig, eller inte?! Men han och jag har pratat flera gånger om chansen att kunna starta en relation, men han har lite annorlunda krav än mig. Så slutsatsen är jag e för gammal för honom, jag har barn, jag har ingen motivation i livet.

Jag kan acceptera de första två utan vidare, för åldern spelar roll i vissa lägen, vilket hänger samman med barnen även. Men den uppfattningen jag har gett honom, jag har inget motiv i livet, jag kommer stå på samma punkt i resten av mitt liv, för jag kommer inte orka ta mig igenom den biten i mitt liv som hör samman med mitt föflutna!!

Jag bara grät och grät sen efter vi sagt hej då, fast jag intygade att det var lungt för min del. Just nu känner jag mig så värdelös! som mamma, som individ, som kvinna, ja det mesta.

Socialen säger att jag inte försöker tillräkligt för min dotter, därför anses jag olämplig förälder, jag är inte brukbar inom arbete pga skador och psykiska problem, jag är inte brukbar som kvinna för jag har ett förflutet, jag kan inte ha något kvar i handen utan att förlora det jag har!! Och det värsta är det stämmer ju,,,,

Jag har ju förlorat allt! mitt hus, mitt jobb, min hälsa, mina barn, mitt boende, min inkomst, min egen värdighet som individ.

Vad har jag då kvar? hoppet? hoppet inför vad? hoppet att det ska lösa sig? hoppet att jag ska fixa detta? Tanken var så svindlande mellan stunderna så det susade till i huvudet på mig. Vissa sekunder kändes det som jag skulle bara brista i att bara släppa allt och bara låta allt ske, sprit, tabletter, tycka synd om sig....

Men då blir jag till den människan jag inte vill vara, vem vill jag då vara? Jag vet vad jag vill ha, men att nå det kräver sin bit, men är säker på att belöningen är värd det,,, inre frid och förlåtelse till sig själv. Så just känns hoppet lite vilset, eller snarare jag kanske har vaknat med hjälp?! Frågan är väl mer hur jag ska hantera detta from nu.....

Jag har alltid anset mig stark, andra har sett mig som stark individ, kanske det jag har levt på,,, på ångorna som inte finns längre. Men då när jag var den individen, då hade jag inte det jag har i dag! En viss frihet, ingen som skriker ingen som slår ingen som bestämde ens liv in i minsta detalj. Nu har jag min identitet,, förrut var jag bara en existerande sak, som sa ja och amen till allt. Jag vet även att identitetskriser kan man ha livet ut,, specielt om man har haft ett liknande liv jag har haft. Men jag söker inte sympati, jag söker inte självömkan, jag söker inte tröst, jag söker inte något längre.... tror jag får börja leta igen,,, vara som pippis sakletare, det ger ju något i slutändan,, som ger en vad man vill ha... så nu ska jag ut och leta efter mina diamanter här i livet, inte smågruset,, jag är mer värd än så...

 

 

kram på er därute!!

14 Augusti 2008  | mitt liv | 1 kommentar
Jag önskar dig all lycka i sökandet efter dina diamanter, vännen. Jag vet att du kommer att hitta vad du söker. Kramar.

Webbplats: http://www.nogg.se/bongsan
Skrivet av Bongsan den 14 Augusti 2008 13:58
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Inger Davidsen                                             Skaffa en gratis hemsida