När en hund går bort är naturligtvis saknaden av individen mest kännbar, men de uteblivna vanorna och rutinerna som den lämnar efter sig är kanske det som varar längst.

Då

När klockan ringde på morgonen visste Annabel att hon skulle få frukost (jmf Pavlovs klocka!). För att säkerställa att jag verkligen skulle gå upp kastade hon sina framben på min bröstkorg. Inte hårt, utan med lagom kraft så att det inte skulle uppstå någon tanke att somna om.

När Annabel kom upp i åren nöjde hon sig med att lägga sig vid trappan när det var matdags och tittade ned i källarplanet där hundmaten förvaras. Hon övervakade att tilldelning av mat gick rätt till. Ofta kom några matkulor flygande i luften och landade vid hennes front. Om synen svek på slutet så gjorde inte nosen det.

När vi (jag o hundarna) ätit vår frukost var det dags för mig att förbereda avfärd mot jobbet. De övriga hundarna gick tillbaka till sovrummet och somnade om. Annabel lade sig vid ytterdörren och följde mina aktiviteter med ett öga. För henne gällde det att ha koll på vad jag gjorde. Det kunde ju bli något att äta, hon var trotts allt en retriever. 

När jag väl gått min väg, gick hon in i sovrummet och lade sig med en duns på sin filt, drog en suck och somnade om.

Nu

När klockan ringer på morgonen hoppar Nixie upp i sängen och ställer sig framför och stirrar på mig. Går jag inte upp tillräckligt snabbt trampar hon försiktigt med ena tassen på min bröstkorg. Tillräckligt hårt för att vara en markering/påminnelse om att klockan har ringt.

Efter gemensam frukost (jag o hundarna) går Gollum definitivt tillbaka till sovrummet och somnar om. Nixie lägger sig vid ytterdörren och med ett halvt öga följer hon de händelser och aktiviteter som jag gör. När jag har gått, går hon och lägger sig på min plats i sängen och somnar om. 

Annabel med sin karakteristiska blick. En typisk "Oxundablick."

Katarina som har sin hundbakgrund inom golden retriever visste vad hon ville ha. Valet av Nixie var ingen slump. Nixie är av samma typ som Annabel, kommer från samma uppfödare och de två hundarna är släkt med varandra. Nixie är inte, ska inte vara eller förväntas inte heller bli en ny Annabel, men de har många likheter. Allt går igen…..

Annabel kommer inte tillbaka, men genom Nixies morgonvanor är hon fortfarande närvarande. På gott och på ont. Allt går igen….

Annabel, ”… om allt här i världen ber man om lov
men man sover i frihet så sov,..sov…”

Lars Forsell