Solstrålen Mio
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Juli (2020)
>>


världens fina dajm fattas oss

"Hur kunde du?"
När jag var valp, underhöll jag dig med mina egenheter och fick dig att skratta. Du kallade mig "ditt barn", och oavsätt antalet skor jag tuggade sönder, och några total förstörda kuddar, blev jag din allra bästa vän.
När jag var "dum hund", pekade du ditt finger mot mig och frågade "hur kunde du?" - men sen mjuknade du och la mig på rygg och gosade med mig.
Det tog ett litet längre tag för mig att bli rumsren än väntat, för du hade väldigt mycket att göra, men vi fixade det tillsammans.
Jag kommer ihåg nätterna när jag låg tätt intill dig och lyssnade på ditt snarkande, lyssnade på ditt stadiga andetag och hemliga drömmar, och jag tänkte att livet kan inte bli mer perfekt än så här.
Vi gick långa rundor i parkerna, åkte långa bilturer och stannade för att äta glass (jag fick bara våfflan för "glass är inte bra för hundar" sa du).
Jag tog långa tupplurar i solen då jag väntade på att du skulle komma hem vid slutet av dagarna. Stegvis började du spendera mer tid på arbetet och du satsade på din karriär, du la ner tid på at hitta din "människo" vän. jag väntade tålmodigt, tröstade ditt brustna hjärta och förstod dina besvikelser, klagade aldrig på dåliga beslut, jag viftade på svansen och visade glädje när du kom hem och när du blev kär så blev jag lycklig för din skull. Hon, numera din fru, är inte en "hund-människa" - men trots det välkomnade jag henne till vårt hem, och visade tillit och lydde henne.
jag var lycklig för att du var lycklig.
Sen kom människo barnen, och jag delade din glädje och lycka. jag var facinerad över deras små fingrar, hur dom lucktade och jag vill ta hand om dom jag också. Det var bara det att du och Hon var oroliga att jag skulle skada dom, och jag fick spendera mesta delen av min tid bannlyst i ett annat rum eller i en hundbur. Åh vad jag ville älska dom, men jag blev "fånge i kärleken". När dom blev äldre blev jag deras vän. Dom hängde i min päls då de försökte stå på egna ben, petade fingrar i mina ögon och undersökte mina öron och kysste min nos. Jag älskade allt som hade med dom att göra och deras beröringar -ditt kel med mig var nemera så sällsynt- och jag skulle försvara dom med mitt liv om det så behövdes.
Jag smög ner i deras sängar om natten och lyssnade till deras oroliga andetag och hemliga drömmar, och tillsammans väntade vi på ljudet av din bil på uppfarten.
Det var tider då andra frågade om du hade hund, och du visade stolt dem ett foto av mig som du bevarade i din plånbok och berättade historier om mig. Dom senaste åren svarade du bara "ja" och bytte sedan samtalsämne.
jag hade gått från att vara "din hund" till "bara en hund", och du undvek alla kostnader som hade med mig att göra.
Nu har du ny karriärmöjlighet i en annan stad, och du och de ska flytta till en lägenhet där husdjur inte är välkomna. Du har tagit det rätta beslutet för din "familj", men det var tider då  JAG var din enda familj.
Jag var jätte glad över bilturen (som i början av vårt "förhållande") tills vi kom fram till djurhemmet. Det luktade hund och katt, rädsla och hopplöshet. Du skrev under lite papper och sa "jag vet att ni kommer att hitta ett fint hem till henne".
Dom skakade på huvudena och gav dig en ansträngd blick. Dom förstår verkligheten för en medelålders hund, även med "papper".
Du var tvungen att ansträngt rycka din sons händer från min päls under tiden han skrek "nej pappa!!! snälla låt dom inte ta min hund!"
och du var orolig för honom, och vilken hemsk erfarenhet du precis gett honom angående lojalitet, vänskap och respekt för liv! Du gav mig en "hejdå" klapp på huvudet, undvek mina ögon, och artigt vägrade du ta mitt halsband och koppel med dig.
Du hade en tid att passa, och nu har jag också en.
Efter att du gått sa de snälla flickorna att du säkert visste om att du skulle behöva lämna bort mig för flera månader sedan, men att du inte gjort några försök att hitta ett bra och mysigt hem.
Dom skakade sina huvuden och sa "hur kunde du?!
Dom är så snälla mot oss som deras upptagna scheman tillåter. Dom matar oss, naturligtvis, men jag tappade aptiten för flera dagar sen.
I början då någon passerade min bur, bubblade det i magen och jag tänkte och hoppades att allt var en ond dröm och att du kommit tillbaka för att hämta mig, eller så hoppades jag på att det var NÅGON som brydde sig NÅGON som kunde rädda mig.
När jag förstod att jag inte kunde konkurrera med den glädje de söta valparna visade så gav jag upp och satte mig i ett hörn och väntade.
Jag hörde fotsteg från korridoren när hon kom till mig i slutet av dagen, och jag följde henne snällt i korridoren in i ett separat rum.
Ett obehagligt tyst och tomt rum. Hon satte mig på ett bord och smekte mina öron, och sa till mig att jag inte behövde oroa mig. Mitt hjärta dunkade av förväntan och spänning för vad som nu skulle hända, men det var också en känsla av frihet och lätthet. "kärlekens fånge" hade nu kommit till sitt slut. Av min natur var jag orolig för henne. Jag kände igen obehaget och tyngden hon bar, och det känner jag till på samma vis som jag kände till alla dina obehag och sorger. Artigt och snälltt band hon ett band runt min tass samtidigt så föll en tur längs hennes kind. Jag slickade hennes hand på samma vis som jag brukade trösta dig för många år sen. Vant stack hon nålen i min ådra.
När jag kände sticket och den kalla vätskan som for igenom min kropp la jag mig tröttsamt ner, såg in i hennes ögon och mumlade "hur kunde du?"
Kanske förstod hon mitt hundspråk för hon sa "jag är ledsen!.
Hon kramade mig, och förklarade snabbt att det var hennes jobb att se till att jag kom till en bättre plats, där jag aldrig mer skulle bli ignorerad, slagen, övergiven, eller behöva försvara mig själv - en plats med mycket kärlek och ljus, så väldigt annorlunda än den här platsen på jorden. Och med den sista lilla kraften jag hade, försökte jag visa henne genom att vifta på svansen att mitt "hur kunde du?" inte var riktat mot henne.
det var du, min älskade husse, jag tänkte på.
Jag glämmer dig aldrig och kommer vänta på dig i all framtid.
Måtte alla i ditt liv vara så lojala mot dig som jag varit

/okänd författare

 

Lilla Diamanten har farit illa i sitt liv, det har bråkats om honom, man har övergivit honom, struntat i honom, sagt att han var till besvär..

men vi öppnade vårat hem och hjärtan för denna fantastiska kille och vi trodde i sommras att loppet var kört för honom då han blivit vanvårdad och hade ont i kroppen. men med massa kärlek och motion så kom han tillbaka i toppform, lekte som aldrig förr och lärde sig nya saker.

vi är så stolta över att vi lyckades ge honom ett lyckligt slut där han var en fullvärdig familjemedlem och högt älskad. Men nu är han borta.

idag fredagen den 12 mars kl 19 somnade han in i min famn blöt i pälsen av våra tårar och jätte ont i magen efter en aktut magomvridning. på 5 timmar gick han från att vara en glad pojke i sina bästa år till att bli en stjärna på himlen.

min enda önskan är nu att han vet hur älskad han är och att vi inte tyckte att han var ett "besvär".

Vi gjorde gladeligen plats för honom i vårat hem även om det har varit jobbigt så har det alltid varit värt det. Det var väldigt skönt att få finnas med honom till slutet och klappa hans onda mage och viska tröstade ord.

Det blev en stilsam avskeds stund på Valla kliniken i linköping med fantastisk personal som stöttade oss och gav oss tid att ta farväl.

Vill ge ett stort tack till min kära syster Josefine som utan en sekunds betänketid lånade ut en stor summa pengar till oss

Diamond vi saknar dig!

 

13 Mars 2010  | Blandat | 4 kommentarer
Så fint skrivet om Diamond. Han var så fin. Var alltid så trevligt när han sov över hos oss.Han tassade här i hallen och sa farväl på fredag-natten den 12 mars.Han hade det så bra hos er. Kramar
Skrivet av mormor den 28 Mars 2010 10:56
Varma kramar till er! Diamond fick verkligen ett toppenhem sin sista tid! Jag är 100% säker på att han kände hur älskad han var av er! Jag har många gånger känt stor beundran för erat engagemang i alla era hundar. Utan att tveka har ni tagit hand om både Prins och Diamond när det inte blev riktigt bra för dom! Trots att det blivit mycket "strul" för er! Tycker ni är underbara som människor och suvveräna hundägare och jag är så ledsen att Diamonds liv skulle bli så kort! många många kramar

Webbplats: http://www.nogg.se/miltonbriard
Skrivet av Carina och Milton den 14 Mars 2010 16:44
Ja,fy här strömmar tårarna också för fullt! Så tråkigt att Diamond inte fick leva vidare då han hittat sitt paradis hos er! Tur det finns såna människor som ni! Ha det gott!

Webbplats: http://labbobriard.zoomin.se
Skrivet av Jaana och Slash den 20 Mars 2010 10:05
Så ledsamt med lille Diamond, tänker på er... Men ändå skönt att han fick det så bra hos er sin sista tid! Tänk om alla hundägare vore som er! Kunde knappt läsa den fina dikten, för alla tårar. Massor med varma kramar till er!! Ha det så bra ni kan //Barbro & vovvarna

Webbplats: http://flyingrugs.se
Skrivet av Barbro den 14 Mars 2010 19:36
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Mio, Bobbo och Diamond Svanström                                             Skaffa en gratis hemsida