Jag sitter här och tänker på ingenting, jag vet inte hur eller när! jag har så mycket att säga som jag inte kan få fram, jag har inte en aning om hur jag ska få orden ur min mun, till någon längre?! Allt gör mig så rädd, jag blir galen...
Jag lyssnar på era ord de åker fram och tillbaka i huvudet, men vilka är dom rätta? Vem faan vet det? Jag vill inte gråta mer, jag vill inte att en enda droppe ska spillas mer?! Jag grät när jag såg dig, jag insåg att det är gamla minnen som dyker upp som jag är rädd för, som jag själv skapat. Men de här minnena lär ju dyka upp en, eller två eller miljoner fler gånger eftersom jag är ett BARN (det lär hända fler gånger)?!
Jag har inte en aning om det? Hur blev det så fel? Jag kommer inte ihåg? Jag gråter..
KOM!