Tänk så skönt att solen äntligen visar sig och jag har precis kommit in från en lång promenad.

Visst termometern står på -1 men vem bryr sig när himlen är ljusblå och luften är klar och frisk.

Har ju inte varit så aktiv i bloggen på sistone men vem har tid med sånt när allt snurrar på, jobb, livet och allt annat.

Satt för ett bra tag sen och såg himlen kan vänta, alltså  uppföljningsavsnittet och grät floder för tänk så mycket en del får utstå.

Själv har man varit lyckligt lottad och sluppit undan svårare sjukdomar.

Hur orkar man att hålla ihop tillvaron när allt rasar?, ja jag vågar då inte ens föreställa mig hur det skulle vara om detta skulle inträffa mig eller någon jag bryr mig om.

Det ger verkligen perspektiv på livet och jag pratade med min vännina Linda som är sjuksyrra och hon får ju se mycket elände och även lyckostunder.

Dessa tjejer och killar inom vården är änglar och en stor resurs och medmänniskor med stor värme.

Vi satt i telefon och grät i allmänhet för allt skit som händer, och då känner man sig liten.

Nä nu får man rycka upp sig och spana ut genom fönstret, för värmen genom fönstret ger en klar indikation på att våren kommer.

Så mys nu denna Lördagskväll och invänta festivalen för snart är den här och då ska jag iallafall rösta på Salem för han är helt otroligt bra och musikalisk så in i norden.

Önskar alla en fortsatt trevlig helg och stora kramar Marie