Mina sår läker väldigt långsamt... Jag är långsint när det gäller vissa saker. Ältar.

 

Som det här med när jag fyllde 30! Jag hade väntat mig nån form av uppvaktning från kören. Jag sa inget därför att jag väntade.

Men när inget hänt och det började gå över i oktober (jag fyller 2 sep), så sa jag att jag väntade på min 30års present.

-Men vi firar inte 30. Vi firar från 40, fick jag till svar.

Men det kanske beror på att ingen tidigare har varit under 30 när de börjat i kören?!

 

Jag har väldigt svårt att släppa detta, trots att det snart gått 9 månader.

 

Samma sak med kvinnan som skällde ut mig efter att jag varit hos hennes mamma. Om hemtjänsten är så dumma så behöver vi inte komma till hennes mamma. I synnerhet inte jag. Även om jag förstår att hon har dåligt samvete över sin mamma och inte menade det, så svider det i mig. Hon menade inte detta som ett personligt påhopp på mig. Men det är så jag tar det!

 

Eller när mina syskon åker iväg på helgutflykter och har glömt att fråga mig om jag vill följa med. Det är inte heller något personligt, men det är så jag känner det. Och detta har ju hänt vid ett flertal tillfällen.

 

Så nu undrar jag. Är det jag som överreagerar? Och hur lär jag mig att inte göra det?