Tiden går..och jag är fortfarande lika värdelös på att blogga.

Ca 4,5 mån sen senaste blogginlägget, som inte var det roligaste att skriva.

En tung tid följde förstås efter svärfars bortgång. Länge länge ställde vi oss frågan: ”Varför?” och ”Hur kunde det hända?” Nu vet vi varför och hur det kunde hända. Svärfar drabbades av blodförgifting pga streptokock A. Och orsaken till det var att han gick febrig och med ont i halsen till tandläkaren och gjorde en rotfyllning. Dumt.

Noah tog det jättehårt, farfar var hans bästa vän. Farfar var alltid på Noahs fotbolls- och hockeyträningar och matcher. Oavsett väder stod farfar där och tittade stolt på sitt förstfödda barnbarn. Och Noah var lika stolt han. Att förlora sin farfar var jättejobbigt för Noah, dock visade han ingen sorg hemma, allt kom i skolan. Hans fröken ringde oss nästan varje dag de första veckorna efter Lennarts bortgång och berättade att Noah hade varit arg, ledsen och ilsk. Han var arg över att han aldrig mer skulle få träffa sin farfar. Älskade barn, vad jobbigt det var att se din sorg och saknad efter farfar.

Tim däremot hanterade situationen på ett helt annat sätt. Att farfar var borta och att han aldrig mer skulle få träffa honom förstod Tim. Men för Tim är farfar inte borta på riktigt, för farfar sitter på ett moln däruppe och ser vad Tim gör på dagarna. De första dagarna efter Lennarts bortgång vinkade Tim upp till farfar varje morgon och sa ”Hej hej farfar!” Älskade barn, du är så klok ibland.

Noah och Tim fick vara med på både begravningen och urnsättningen. Det kändes viktigt att dom skulle få vara med hela vägen. Deras livs första, men tyvärr inte sista, begravning, och dom hanterade allt jättebra. Tim tyckte nog att det var lite jobbigt med alla gråtande vänner och släktingar, Tim tycker ju att det är mycket roligare att ha roligt. Såklart.

Dom pratar ofta om sin farfar och jag är glad över att dom är så pass stora så att dom kommer att minnas sin farfar många år framöver. Vi tittar ibland på foton och filmer med farfar.

För min egen del så tog jag svärfars bortgång mycket hårdare än vad jag trodde. Sorgen och saknaden smärtade mer än efter min kusins bortgång. Chocken över att allt hände så plötsligt tog tid att lägga sig, sorgen likaså. Jag kan fortfarande inte åka till Lennarts grav utan att fälla en tår. Tänker ibland på den där helgen då allt hände och kan börja gråta.

Hur Göran tog det hela behöver jag knappast skriva. Lennart var inte bara Görans pappa, det var även hans bästa kompis. Talesättet ”Du fattas oss” beskriver bäst hela situationen.

Men som sagt, tiden läker alla sår och hur det än är så snurrar jorden vidare. Mat måste handlas, kläder skall tvättas, jobbet skall skötas, möten på skola och dagis..hamsterhjulet fortsätter trots att Lennart fattas oss otroligt mycket varje dag.

Vill passa på att tipsa om en rolig sida med barnkläder, leksaker, barnsrumsinredning och annat skoj.

Klicka [ HÄR ]