Känner mig osynlig... Som i husarrest.

Ingen räknar med mig och ingen kommer ihåg att jag finns.

Det regnar ute, det regnar inne och det regnar i mitt hjärta.

Hur ska man kunna tala om att man vill vara med på saker om ingen berättar vad som är på gång?

Det var bara tur att jag fick veta att de skulle ut och äta med jobbet förra veckan. Ingen hade frågat mig.

Hur tror ni det kändes?

Det bekräftar ju det faktum att jag är oviktig ännu mer!