Sitter vid pappas dator och betraktar Pusi som leker med en gummisnodd på en hushållsrulle.
Ibland har jag svårt att fatta att hon faktiskt är här mycket tack vare mig. Vad hade hänt om jag inte tagit henne från Anniken?
Antagligen hade hon gått döden till mötes.
Eller kommit nånstans där hon fått ännu mer panikångest (eller vad det kallas för en katt) och mått väldigt dåligt.
Om man tänker på hennes historia så är det ju egentligen underligt att hon blev så social som hon är. Hon är verkligen en gosig och social katt. Hon är social med människor. Innerst inne kanske hon är en människa!! I sina tankar åtminstone.
Ibland har jag svårt att fatta att hon är min!! Bara min. Ingen kan ta henne ifrån mig.
Just nu bor vi några dagar på MoröBacke (mor & far), dels för att jag ska orka igenom förkylningen, och dels för att Pusi ska ha lite mer stimulans.
Här har hon saker att upptäcka, människor att hålla reda på och fler ställen att gömma sig på.
Jag kände bara att jag var så slut av förkylningen att jag inte orkade stimulera henne hemma. Fick inte sova när jag kände att det var det enda jag orkade. Så nu är vi här och har det bra.
Pappa är ute på Antikrunda (pensionärs promenad) och mamma jobbar så just nu är vi ensamma.