I feel sad...
 
Som inte tidigare. En nedstämdhet som inte går att ta på, inte klä i ord.
Vi har haft utbildning om vård i livets slut. Vet inte om det har med det att göra, men det är möjligt...
 
Det som jag kan känna är som om jag bara följer med. Jag har ingen kontroll över livet känns det som.
Har en slags övertygelse om att jag kommer att dö ensam.
 
Det må göra detsamma, men jag vill inte ligga i flera dagar utan att någon vet...
 
Inte så mycket att jag vill göra ett intryck så att jag blir inskriven i historieböckerna. De allra flesta blir bortglömda så småningom. Det är jag totalt medveten om. Att livet går vidare...
 
Men vem ska ordna allt? Vem ska vara på min begravning....
 
Jag vill inte tänka så här. Jag vill inte känna så här...
 
Det känns som om medicinen inte hjälper mot denna dödsångest...

Gråter... mår dåligt. Fungerar, men inte mer!!
Känner mig inte deprimerad som jag gjort... Det känns... bara konstigt!! Tomt!