|
|
|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
| |
April (2024) |
|
|
|
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (4) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (5) |
|
| (5) |
|
| (3) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (4) |
|
| (6) |
|
| (7) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (4) |
|
| (12) |
|
| (2) |
|
| (3) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (8) |
|
| (9) |
|
| (11) |
|
| (3) |
|
| (6) |
|
| (3) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Inlägg: 116 |
| Kommentarer: 323 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
en riktigt seg dag!
Hur trevlig, mystisk o härlig julafton än är, så kommer alltid annandagen därefter...
Denna dag har fått en helt annan känsla kopplad till sig för min del.
Pappsen o Britt bestämde sig för att de skulle göra en rejäl långresa till Thailand för 6 år sedan.
Det gjorde de, de åkte härifrån den 11 dec och jag minns faktiskt inte exakt när de skulle komma hem men det var nån gång mot slutet av januari.
De började resan i Bangkok som var det enda ställe de hade bokat in boende på innan resan, därefter hade tänkt att resa dit de kände för...
Tyvärr så resulterade detta i att de bestämde sig för att fira julen i Khao Lak.
Khao Lak var ett av de ställen i Thailand som drabbades allra hårdast av Tsunamin. Tyvärr så omkom både pappa och Britt.
De var ju i "gott sällskap" över 225000 människor dog på grund av vågorna efter skalvet.
Jag minns hur väl som helst den dagen, jag blev naturligtvis otroligt intresserad av att få tag på alla nyheter man kunde angående det hela men jag var ändå fullständigt totalt bombsäker på att åtminstone pappsen hade klarat sig!
Helt plötsligt så kändes det ungefär på samma sätt som då man liten.
Pappa är ju störst, bäst o starkast i hela världen!
Klart att han fixar detta!
Men ju mer information som jag fick om det hela, desto mer började jag att tvivla.
Jag kommer ihåg alla timmar man satt o ringde till UD och sjukhusen nere i Thailand.
Alla timmar man tittade på bilder som folk la ut på nätet av de omkomna som man hade hittat, de bilderna var nåt av det värsta jag har sett!
Jag kunde sitta i timmar o bara titta på foto efter foto och storgråta, på många av fotona kunde man knappt ens se att det var människor, de var sååå illa sargade eller såå otroligt uppsvullna, saknade div kroppsdelar osv...
Fullständigt vidrig var det, samtidigt som värsta skräcken var att klicka fram ett foto av pappa eller Britt så kunde jag bara inte hejda mig, de började prata om att man la lik på högar och brände, att de skyfflade ner kroppar i massgravar osv och nästan än värre skräck än att se deras foton hade jag för att vi aldrig skulle få hem dem överhuvudtaget...
Att aldrig få reda på vad som hände dem... att aldrig vara säker...
Till slut dock så hittade vi ett foto, som jag än idag tror kan ha varit pappa, men jag vet inte helt 100.
Låter sjukt att säga på det viset, att man inte ens skulle kunna känna ingen sin egen far, men så är det... i så fall så låg han på vad som ser ut att vara ett sjukhusgolv med en extremt stor blodpöl från baksidan av huvudet... vilket gör att jag hela tiden tänkt att han kunde överlevt, en blodpöl av den färgen kommer det inte från en död människa...han drunknade inte... han behövde sjukhushjälp och fick det inte, eller...
Eller var det inte han alls, drunknade han o Britt iaf, visste de vad som höll på att hända eller blev de fullständigt överraskade, kände de paniken och dödsångesten eller gick det snabbt?
Det påstås att drunkningsdöden skall vara en "bra" död.
Jag undrar just vem det är som har diktat ihop det??!??!
Själv kan jag knappt föreställa mig en värre död, och då man lyssnar på vad folk som drunknat, under liknande omständigheter, och blivit återupplivade berättar så önskar jag verkligen att pappa och Britt fick dö genom ett slag i huvudet eller så...
Inte drunkna!
Att kämpa för varje andetag med svår dödsångest nedtryckt under vattnet och syret börjar ta slut, gör att man måste andas oavsett man är över eller under ytan... kan aldrig vara skönt!
Att ta det där andetaget, luft blandat med vatten (som det tydligen blir alldeles vid ytan av stora vågor) gör att man kräks och när det händer går det inte speciellt bra att kontrollera andningen alls, vilket gör att man drar in vatten, spyor, sand eller annat som finns precis framför ansiktet...
Detta är nåt som jag har funderat sjukligt mkt på, kan inte förlika mig med att inte veta vad som hände.
Fotot lämnade vi med till polisen då de kom hem för att ta DNA prover och då vi lämnade signalementet och tandkort osv för identifieringsarbetet.
Fotot var märkt med plats och nummer på kroppen, men tyvärr fick vi aldrig något svar på om det var han eller inte.
Det är klart att när de väl hörde av sig fram i mars och talade om att de hade identifierat kroppen så var man ju lycklig bara för det.
Att åka upp till Ärna flygplats och ta emot en kista kändes oxå oerhört konstigt och jobbigt, men samtidigt var det en lättnad.
Det väldigt fint arrangerat.
Jag minns vissa av de andra som var där samtidigt som oss, vissa av dem hade man läst om i tidningarna...
Efter att ha fått hem kistan började jag tvivla på att de verkligen hade skickat rätt kropp till oss osv... man blir väl lite sjuk i sina tankegångar kan jag tro efter ett tag... jag var nästan besatt av att få öppna kistan men jag fick aldrig det!
Och än idag har den känslan faktiskt inte släppt mig helt...
Jag funderar en hel del på just hur de dog, vad de gjorde, om det är Britt o Pappa som de skickat hem till "oss", osv...
Jag kan ha riktiga sorgedagar där jag verkligen bara ältar detta mer eller mindre hela tiden, spelar musik som påminner mig om dem osv...
Det har naturligtvis blivit lättare för varje år, men den där känslan av att inte veta den är fortfarande otroligt jobbig!!!
Av nån märklig anledning är det alltid bättre att veta än att vara oviss, hur otrevlig sanning än kan vara!
|
|
26 December 2010
| BLOGGEN
| 4 kommentarer
|
|
|
 |
|
