Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<
April (2024)
>>


Trött....

Känner mig väldigt trött nu...tröttare än vanligt.
Mitt "tillfrisknande" går långsamt...ibland undrar jag om jag någonsin kommer bli "frisk".
Ibland vet jag inte vad jag vill. Jag både vill och inte vill bli bra på samma gång.
Jag vill ju bli bra...men samtidigt känner jag mig för trött för att bry mig, för trött för att kämpa.
Bryr mig inte om mig själv som jag borde, jag är ganska likgiltig när det gäller mig själv. Jag vet att det är främst det som står i vägen för att jag ska kunna bli bra, men hur ska jag göra för att börja bry mig om mig själv igen?
Likgiltigheten jag känner är skrämmande stor....
Dom flesta vet inte att jag känner så, bara dom allra närmaste. Ingen förstår ju iallafall...
Har gett upp att försöka få folk att förstå...det kan dom inte, det har jag märkt för längesen. Jag har bara accepterat nu att det är så.

Så jag bara fortsätter att existera i min lilla tillvaro, ensam i hemmet med min vovve. Det är bäst så, trivs bäst ensam. Orkar ändå inte umgås så mycket med folk, bara familjen och några av dom närmaste vännerna.
Dom har mer eller mindre gett upp att tjata på mig... =)

Min trötthet jag känner är inte bara en fysiskt trötthet. Den är faktiskt nästan enbart en psykiskt och känslomässig trötthet. Och då blir man ju fysiskt trött också.
Folk undrar, "men hur kan du vara så trött?" Dom förstår inte.
Jag brukar beskriva det som att jag i hela mitt liv sen jag föddes har "sprungit ett maratonlopp" där jag aldrig har fått lov att stanna. Jag har sprungit och sprungit och sprungit så att jag knappt märkte själv att jag sprang. Det bara rullade på och jag sprang för livet.
När jag äntligen, efter typ 25 års springande tillslut stannade, var det för att min kropp och mitt psyke inte orkade mer...jag föll ihop i en hög och kollapsade totalt.
Tro fan att jag är trött efter att ha sprungit ett förbannat maratonlopp i nästan hela mitt liv utan att få stanna!!!!!
Jag är så trött att jag har blivit helt förlamad inuti, psykiskt, känslomässigt och mentalt....och själsligt.

Nu när jag äntligen har stannat...så är det fullständigt omöjligt för mig att kunna börja springa igen. Jag ska vara tacksam att jag ens kan gå! Fast jag kryper mest fram om jag ska vara ärlig. Det är det enda jag orkar göra.
Och folk undrar varför jag inte blir "bättre snabbare"...?
För fort ska det ju gå! Ingen tid att förspilla! Snabbt, snabbt, snabbt!
"Varför blir du inte bättre snabbare, varför tar det sån lång tid?" brukar dom flesta fråga mig.
Jag ska tala om att jag ska vara tacksam om jag någonsin så länge jag lever kan springa igen. En nyhet till er: DET TAR TID! En jävla tid! Kanske resten av mitt liv!
Jävlar vad det ska vara svårt att fatta då?! *suck*
Det är så det är...lev med det!

Over & out for now!

       
18 Januari 2011  | Lite allt möjligt | 3 kommentarer
Tack Mysko. =) Nä, jag skulle aldrig göra nåt dumt, har för många andra att tänka på. =) Tack för att du gillar min blogg. =)
Skrivet av Angelica den 21 Januari 2011 20:06
....gör inget dumt bara...världen skulle bli fattigare då....din blogg är så bra om inte annat....
Skrivet av Mysko den 21 Januari 2011 17:08
Baby steps gumman Baby steps =)
Skrivet av Tony den 18 Januari 2011 19:11
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida