Stanley Kubricks "Barry Lyndon" trollband mig. Den tog andan ur min hals- bildligt talat eftersom jag nog fått en enorm syrebrist om jag inte andades på tre timmar. Det var en så fantastiskt vacker film. Underbart foto. Underbar musik. Underbart allt. Ibland rös jag av välbehag. I en scen nära slutet tuggade jag nästan av mitt eget lillfinger. Jag är kär, kär, kär.
