|
|
|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
| |
April (2024) |
|
|
|
|
| (2) |
|
| (4) |
|
| (4) |
|
| (4) |
|
| (5) |
|
| (3) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (3) |
|
| (3) |
|
| (3) |
|
| (3) |
|
| (8) |
|
| (5) |
|
| (5) |
|
| (6) |
|
| (7) |
|
| (7) |
|
| (6) |
|
| (7) |
|
| (5) |
|
| (6) |
|
| (9) |
|
| (8) |
|
| (8) |
|
| (4) |
|
| (7) |
|
| (9) |
|
| (8) |
|
| (8) |
|
| (6) |
|
| (9) |
|
| (9) |
|
| (6) |
|
| (12) |
|
| (10) |
|
| (10) |
|
| (17) |
|
| (32) |
|
| (8) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Inlägg: 284 |
| Kommentarer: 76 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
Beautiful Bondi
Var ska jag börja? Det är en vecka sen jag skrev sist men känns som en månad minst. Sydney är inte min stad, jag känner fortfarande att bland de tre så är Adelaide helt klart först, Melbourne tvåa och Sydney sist. MEN jag har blivit kär i Bondi Beach och dess närområde. Jag tycker mycket om Bondi Beach trots att den är så turistig, men tycker ännu mer om de mindre närliggande stränderna, dit mest lokalbor hittar: Tamarama och Bronte. Kustpromenaden från Bondi till Bronte (3,5 km) är bedövande vacker.
Jag har varit enda tjejen på rummet hela veckan men det har varit helt okej. Det är två våningssängar i rummet och vi har utsikt över stranden. För övrigt är vandrarhemmet i mångt och mycket under all kritik (särskilt köket) men det har ändå en viss charm, och placeringen är perfekt... Jag blev vän med tysken Sven redan första dagen och vi har spenderat mycket tid ihop och kunnat stötta varandra när någon av oss mått dåligt (han i början och jag de senaste dagarna). Jag känner inte riktigt att jag kan prata om allt med honom eller så men bara att umgås med honom får mig att tänka på annat. Det är skönt att ha en vän. Idag åker han dock vidare...
Man möter så många människor här som bara sveper förbi, och lämnar små fragment av sina livsöden efter sig. Som Steve, den kanadensiska filmagenten som flytt till Australien efter att ha blivit lämnad vid altaret i Tyskland. X vars pappa tog livet av sig förra året. Och killen som kom hit en kväll, sa att han hade problem hemma och inte kunde sova där, och var borta igen nästa morgon.
De första dagarna här var helt underbara; varmt, soligt, blå himmel. Vackra omgivningar och inre harmoni. Jag promenerade, badade, låg på stranden, satt i skuggan och läste och iakttog livräddarna på Bondi Beach - live (lätt att fastna när man väl fått se en räddning). På tredje dagen sjönk temperaturen kraftigt från ca 40 till ca 20. Det blåste extremt mycket. Trots löften om att det var ofarligt kändes det obehagligt och jag gick runt med en domedagskänsla som inte var särskilt trevlig. Men jag besökte Bondis kapell där jag blev varmt välkomnad, och pratade med mamma, och nästa morgon var det finare och lugnare igen. Sen dess har vädret varit ungefär som mitt humör; blandning av sol och skugga, klart och mulet, värme och kyla, ljus och mörker...
I tisdags förmiddag fick jag via mail veta att Eva gått bort. Jag anade det redan innan jag öppnade mailet. Underbara Eva, min gamla spanskalärare från Burgården och fru till Clifford, min kära gamla musiklärare och körledare. Jag hade tankar på att hälsa på henne innan jag lämnade Sverige men det blev inte av. Men jag är så glad att jag gick på Burgårdens julkonsert och fick träffa henne en sista gång där, även fast det var jobbigt att se hur förändrad hon var. Det hela känns väldigt sorgligt, jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer. Men jag sörjer henne, både för hennes skull och Cliffords. Jag önskar att jag kunde gå på begravningen men det går förstås inte. Jag och några gamla körmedlemmar ska åtminstone ordna blommor ihop.
De senaste dagarna har jag till ganska stor del känt mig ledsen, trött, nere och lite tom. Jag har gråtit en del och kan nu säga att jag gråtit både vid Circular Quay och på en buss till Bondi Beach, det är alltid något, hehe. Överhuvudtaget försöker jag ge mig sjäv tid och låta mig känna det jag känner. Jag har bara mig själv här, i ännu större grad än när jag är hemma, och det värsta jag kunde göra vore att bli besviken på mig själv eller låtsas som att jag känner annorlunda. Förutom korta stunder av intensiv hemlängtan (det känns verkligen att man är långt hemifrån när man nås av nyheter som de ovan) är jag hellre deppig här än hemma om jag nu är deppig, för här är jag så mycket friare. Och känslorna skiftar liksom himlen så jag passar på att njuta av stunderna av skratt och lycka.
Jag kände inte för att göra något alls igår men eftersom viljan ändå fanns inom mig så släpade jag mig själv och mitt tunga sinne till Taronga Zoo. Och jag är så glad att jag åkte för det blev en fantastisk dag med just den slags upplevelser jag behövde. Giraffer, koalabjörnar, känguruer, wallabys, ormar, krokodiler, elefanter (med en unge som föddes i november), björnar, lejon, tigrar, gorillor (också en liten unge), apor, jättefin utsikt mot hamnen, linbanevagnar långt ovanför marken med mera... Så jag tar en dag i taget, bit för bit, steg för steg.
När jag kom hit till Bondi för en vecka sedan var inget bokat eller spikat för nästa etapp, förutom i mitt huvud och i min resplan. Först kändes det skönt med den friheten, att kunna ta det som det kommer. Men ju närmare veckans slut jag kommit desto mer stressad har jag känt mig över det som är ovisst. Planen var att couchsurfa i Sydney de sista dagarna men det blev inget av det så sen har jag försökt pussla med annat. Och jag har fått vissa svar. Hästgården utanför Melbourne svarade till slut; jag kan komma till dem 22-28 februari. Jag kan även bo hos en familj i Melbourne några dar, jag har dock försökt ändra datum hos dem så att jag kan lämna Bondi imorgon lördag, men inväntar ännu svar. Väntar även på ett paket hemifrån och vet inte hur jag ska lösa det om det inte kommer idag. Lite jobbigt alltså men jag vet att allt löser sig på något sätt.
Idag är vädret helt underbart, jag ska försoka bada och sola en del. Ikväll ska jag med största sannolikhet skaffa en tatuering, men mer om det nästa gång... Just det ja, Damien ringde mig imorse och det var väldigt skönt att prata en stund. Han vill jättegärna ses men hans flickvän tycker att det känns jobbigt, så det är därför vi inte kunnat ses ännu. Men när jag är tillbaka i Adelaide ska vi definitivt se till att träffas. Nu ar jag dock förvarnad om att hans tjej kanske kommer vara lite kylig mot mig : S (taskigt va). Ja ja, bara jag vet att jag har kvar Damiens vänskap och får träffa honom så är jag glad!
Har så mycket mer att säga men ändå färdig för den här gången, det får räcka. Det här blev långt. Nästa gång jag skriver är jag med största sannolikhet i Melbourne. Just det ja, har nu läst ut The Lovely Bones (den är verkligen bra men hjälpte inte direkt mitt sinne) och känner återigen att jag nog måste hoppa av Australien-kursen. Men det är en värdslig sak på det stora hela..
; )
CIAO OCH MÅNGA KRAMAR
|
|
11 Februari 2011
| Allt och inget
| 0 kommentar
|
|
|
 |
|
