Kultur, litteratur, grekisk kärlek, konst, Irland, film, belgare
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Mars (2024)
>>


Christopher Isherwood

Varför gör filmatiseringarna av Christopher Isherwoods böcker inte förlagorna rättvisa? Jag minns när jag såg "Cabaret" (regisserad av Bob Fosse) i skolan på högstadiet (det kan ha varit när vi diskuterade andra världskriget). Jag visste inte om jag gillade den eller ej, riktigt glad i den var jag ju inte (jag borde kanske se om den för att kunna göra en alldeles rättvis bedömning). Liza Minellis karaktär var irriterande och det var hennes röst också, jag tyckte inte om hennes relation med Michael Yorks fåniga Brian Roberts och musiken föll mig inte heller i smaken. Jag kommer ihåg att filmen hade sina stunder, scenen med nazigossen som sjunger till exempel, den var väldigt obehaglig och det var den där Master of Cermonies-snubben också för den delen, men på det stora hela tyckte jag att väl att det var...ja, en okey film helt enkelt.

Eftersom jag inte var överdrivet förtjust i "Cabaret" hade jag ingen brådska att läsa Christopher Isherwoods "Farväl till Berlin" då jag trodde att den skulle vara ungefär som filmen. Jag läste inte den förrän början av detta året, eftersom den nämndes i så pass många listor med gayklassiker tänkte jag att "men då får jag väl läsa den då, för all del"- och jag var dessutom mycket mer sugen på "En enda man" skriven av samme karl fast tjugofem år senare (mycket tack vare att jag gärna ville se filmen i regi av Tom Ford), men den var utlånad på biblioteket.

När jag började läsa "Farväl till Berlin" var det inte kärlek vid första ögonkastet även om jag genast märkte att jag tyckte om den- det var mer känslan att Isherwood var en väldigt bra berättare, känslan av att språket flöt och för att inte tala om en mysig känsla i maggropen än insikten om att "oj, vilket mästerverk det är jag läser!" som gjorde att boken hela tiden växte. I kapitlet "Sally Bowles" (alltså Liza Minelli i "Cabaret") väntade jag på att berättaren skulle ligga med Sally- bara det att det inte hände eftersom Isherwood var gay och dessutom för klok för att ha sex med naiva Sally Bowlesar (åtminstone i boken, jag har ingen aning om huruvida hon fanns på riktigt eller ej). Jag kan inte beskriva känslan av "Cabaret"-filmen bättre än Niklas Quarnström gör i förordet till "En enda man"! Han skrev såhär, och det är mitt i prick:
"Som jag ser det är hans [Isherwoods] viktigaste bidrag till gayrörelsen att han betraktade detta stadiga homosexuella perspektiv som den naturligaste sak i världen (i motsats till den Bob Fosse som under ett annars så emancipatoriskt 70-tal hade den dåliga smaken att göra "Farväl till Berlin" världsberömd som förlaga till en pjäs som blev en musikal som blev en film om en heterosexuell Christopher Isherwood, som gör en jobbig brud från romanens andra kapitel på smällen)."

Ett par veckor senare slutade "En enda man" att vara utlånad på biblioteket, så jag läste den med ganska höga förväntningar eftersom jag hade hört att den var före sin tid med att inte problematisera eller försöka förklara homosexualitet- skriva om en gaykarl på ett naturligt och vardagligt sätt helt enkelt. Jag tyckte mycket om boken- huvudpersonen George var härlig! Sympatisk med ett bittert drag, bildad och lite sådär mysigt kufisk (när jag är gammal nog att vara kufisk kommer jag också att vara det tror jag), trots att det var en ganska liten och tunn roman kände jag att jag lärde känna och tycka om George. Jag bestämde mig för att se filmatiseringen med samma namn, "A single man", samma kväll och laddade upp med chips och dip för att göra det extra speciellt.

Först kände jag mig jättenöjd- den var fint filmad och dessutom var Colin Firth passande, bra och söt som George, men det jag var allra mest glad över var att den verkade följa boken till punkt och pricka. Sedan började några skillnader smyga sig in och bli fler och fler- de verkade relativt små så jag försökte ignorera dem till en början. Sedan blev de större och större tills de tog över filmen helt- och det var inte positivt. Jag hade farhågor över hur allt skulle sluta- kunde de verkligen vara så Hollywoodsmöriga att filmen skulle sluta med att... Jag ska inte spoila filmen eller boken, men min farhåga angående filmens slut besannades tyvärr. Den slutade precis så som jag hoppades att den inte skulle göra. Fan!

Jag menar, det är en jättefin film, Colin Firth och Julianne Moore är duktiga och gör bra rolltolkningar- jag rekommenderar absolut filmen, dock med tillägget "...men den slutar inte som den skaaa" sagt med gnällig röst. Det och att den blir mer och mer överdramatiserad, för att "beröra mer" skulle jag tro. Dessutom är Moores karaktär löjligare, ytligare och mer osympatisk i filmen. Men alltså, hur som haver, min poäng är denna (obviously): måste de hålla på och ändra en massa i Isherwood-filmatiseringarna på det där viset? Slutet i romanen var perfekt för berättelsen, filmens slut fick mig bara att må dåligt och konstigt.
9 Mars 2011  | Litteratur | 0 kommentar
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Jean Paul Marat                                             Skaffa en gratis hemsida