Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Mars (2024)
>>


Pa stadig mark

Torsdag eftermiddag: Sitter pa Peter Pan-kontoret i Adelaide. Traffade Ashley forut och han var jatteschysst; ska bo hos honom och hans flickvan de narmsta dagarna. Har kant mig lite deppig idag men det ar okej. Pa vag hit from city tog jag en ny vag och vad ser jag pa marken om inte ett stort ankare! Kandes som ett gott tecken : ) Foljande skrev jag igar (det ar mycket, jag vet... hehe):

-----

Det är onsdag kväll och klockan närmar sig 11. Jag skrev precis färdigt min kreativa text för Into the wild, 12 dagar innan deadline. Känns bra...

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Så mycket har hänt och upplevts och känts och tänkts! Men jag kan väl börja med det som framförallt upptagit min tid och kraft den senaste veckan: Den underbara festivalen WomAdelaide; 4 days of heavenly music (11-14 mars)... Det har verkligen varit himmelskt, hela atmosfären och skönheten i Adelaide Botanic Park gjorde det lika magiskt och starkt som jag mindes det från mina tidigare år. Men det har även varit starkt känslomässigt och inte Enbart positivt.

Jag spenderade lite tid ihop med Damien och de andra, men insåg ganska snabbt att jag mycket hellre var på egen hand.. Jag kommer alltid att vara tacksam för tiden jag hade ihop med dem 2007 och 2008, men det är uppenbart att det var då och nu är nu. Damiens flickvän är helt otrolig.. och inte på ett bra sätt. Första kvällen lät hon inte ens Damien heja på mig (!). Eftersom Damien är den i det gänget som betytt mest för mig kändes det snabbt ganska meningslöst att umgås med dem men inte kunna prata med honom. Vi fick åtminstone en liten pratstund på tu man hand på lördagen men efter lördag kväll höll jag mig borta från hela Blackwood-gänget. Jag gav dem ett försök åtminstone, och kommer alltid som sagt att vara tacksam för det vi hade.

På egen hand upplevde jag helt fantastisk musik och levde verkligen i nuet, något jag känner att jag faktiskt för det mesta gör här, och ganska effortless också. Det är underbart. Jag har också landat i en trygghet som känns stadig och jag känner att jag är sann mot mig själv och älskar mig själv på riktigt. Jag försöker verkligen att alltid låta mig själv känna precis som jag känner i stunden, hur jobbigt jag än mår, och vet att det går över. Den starka tilltron jag hade under min pilgrimsvandring har slagit rot på ett ännu större sätt nu här och jag tror på riktigt att det som händer är det som är menat att hända och det som inte händer är inte menat att vara.

Den näst sista kvällen träffade jag en underbar kille som jag hade haft ögonen på sen första dagen men inte vågat gå fram till - och så kom han fram till mig! Trodde inte det var sant. Vi dansade ihop och lyssnade på musik hela kvällen men bytte inte nummer eller så. Nästa dag när jag såg honom var han med andra och det kändes inte som att han ville prata med mig vilket gjorde mig väldigt ledsen en stund, men jag kom sedan tillbaka till att istället vara glad och tacksam över vår kväll ihop och känna att det var synd men okej och helt enkelt inte meningen att vi skulle spendera mer tid ihop. Det är en underbar känsla att känna mig så trygg, även om det såklart ändå känns väldigt tungt emellanåt.

Jag har till och med övervunnit min rädsla för insekter och åtminstone små spindlar! Hehe. Märkligt. Häftigt.

Pengar har varit ett orosmoln till och från det sista, och jag var nära att försöka få ett jobb via Danoz (även fast jag egentligen inte får jobba här), men det har nu löst sig med ett lån hemifrån, så det känns väldigt skönt. Jag har nu sovit på vandrarhemmet i 9 nätter, dock behövt byta rum två gånger (och spenderat en halv natt på balkongen efter att ha låst in mitt rumskort!)... men det har varit skönt att ha en fast bas.

När jag planerade att couchsurfa innan jag lämnade Sverige förstod jag inte riktigt hur jobbigt det är att hoppa runt och träffa nya människor hela tiden. Men nu vet jag det och försöker att flytta runt så lite som möjligt. Imorgon checkar jag ut för att bo hos ett par i centrala Adelaide till söndag. Efter det vet jag inte riktigt, men antagligen kommer jag att jobba som volontär hos en familj eller couchsurfa hos en annan familj lite längre tid fram till början av april då jag lämnar Adelaide igen.

Men tillbaka till festivalen! : ) WomAd står för World of Music, Arts and Dance och finns även i Spanien, Italien och Storbritannien. Men eftersom Adelaide börjar med Ad (duh), så kallas det här WomAdelaide - fast oftast säger man bara WomAd ändå, hehe. WomAd är inte "mainstream" som de flesta andra festivaler utan bjuder in musiker från alla världens hörn, både mindre och mer kända. (Festivalens slogan är Sounds of the Planet). Detta gör att man upptäcker väldigt mycket ny musik som man aldrig hört förut, och i många olika genrer.

Jag har bland annat lyssnat på nigeriansk/fransk hiphop och pop (Féfe och Asa), reggaelegenden (tydligen) Horace Andy, irländsk folkmusik, afro/keltisk dansmusik från Storbritannien, vacker harpa, portugisisk fadomusik, tuffa tanten Calypso Rose från Trinidad-Tobago, australiensisk-arabiska (?) Band of Brothers och indiske Rajendra Prasanna. De "största" namnen har varit Angus & Julia Stone, ett australiensiskt syskonpar som gör helt underbar musik och gav en oförglömlig show, Martha Wainwright, Joanna Newsom (som fick alla att skratta genom att freak out över alla insekter på scenen) och färgstarka blinda paret Amadou & Mariam från Mali.

Det är 4 väldigt intensiva dagar och jag hade inte orkat en dag till, hehe. Känner att jag laddat med musikaliska upplevelser för ett helt år framåt minst, hehe. Men jag saknar att sjunga och spela själv! Har inte lånat Aarons gitarr nu eftersom jag flyttar runt och har så mycket packning, vilket innebär att jag nu inte rört en gitarr på över en månad : ( Men jag har skrivit lite och som sagt lyssnat vääldigt mycket så jag samlar på mig inspiration tror jag...

WomAd gav mig definitivt massvis med inspiration. Jag drömmer om att spela där en dag och har som mål att göra det innan jag är 30! ; ) Känns på något sätt lite mer möjligt nu efter att det svenska bandet Wildbirds & Peacedrums spelade där i år (det var väldigt häftigt att höra dem även om de inte var lika fantastiska som jag minns dem från deras klubbspelning på Way Out West 2008).

Inte bara musikerna utan även publiken visar på mångfald, med allt från småbarn till ungdomar till pensionärer, hippies till slackers till finklädda... Och det är en magisk plats att ha det på. Enligt de lokala aboriginerna vilar parken på extra helig mark och festivalen börjar med ett aboriginskt välkomnande och erkännande av deras mark, vilket är fint. Det finns även god mat från världens alla hörn och tält med olika hantverk. Jag besökte Pete, trum-gubben jag bodde hos 1,5 vecka 2007, det var trevligt att ses igen.

På fredagseftermiddagen råkade jag höra ett par prata om en tsunami men det var inte förrän jag gick in på gp.se på mobilen senare på väg hem som jag fick veta vad som hänt i Japan. Fruktansvärt! I måndags, sista kvällen av festivalen, hölls en tyst minut när scenerna släcktes ner och allt var tyst. Det kändes fint. Jag försöker undvika nyhetssändningar men de har stått på en del på vandrarhemmet. Jag blir illa berörd av dem inte bara för att det förstås är hemskt, men för att sändningarna i sig ger mig dåliga vibbar. Vissa av nyhetsuppläsarna är så glättiga. Och när de pratat om vilken tur det är att inga australiensare var där har jag bara mått illa för ja visst det är väl tur eller vad man ska kalla det, men spelar det egentligen roll vilken nationalitet offren har? Hursomhelst...

Australiens befolkning består av nästan 8% av asiatiskt ursprung, vet inte hur många av dessa som är japaner, men det hela har inte "märkts" av så mycket här förutom förstås alla nyheter (och den fina minuten). Sångerskan i Wildbirds & Peacedrums var den första artist jag hörde som nämnde katastrofen, hon sa att de var där på festivalen med kropp och sinne men med sina hjärtan hos offren i Japan. Tyckte det var fint.

Nu behöver jag sova, måste checka ut senast 9.30 imorgon. Packningen är i stort sett färdig. Jag hoppas att det är ett schysst par jag ska bo hos. Jag har fått mer och mer distans till hela upplevelsen på hästgården (jag grät inte Varje dag men 4 av 6, hehe...) och det hela hade förstås sina framsidor men jag skulle aldrig i livet åka tillbaka, inte ens om de betalade mig, så det säger ju en del... Så skönt att vara fri. Ser fram emot att åka till kängurugården, har haft månatlig kontakt med det paret och de verkar väldigt schyssta.

Har gått på bio två gånger senaste veckorna, först såg jag Kings Speech som jag älskade och igår såg jag (gratis, har märkt att de inte kollar biljetter kvällstid galet nog...) Black Swan som skrämde vettet ur mig men som var bra, hehe. Tur att jag känner mig så stadig, annars hade det nog inte varit bra att se den. Jag kan inte låta bli att känna att mitt ankel-ankare har en del av förtjänsten för min stadighet! ; ) I övrigt tackar jag Gud, Universum, ödet, olika människor och mig själv - varje dag...

Nu ska jag sluta. Ska försöka skriva snart igen.

Hoppas ni har det bra där hemma och att våren visar sig mer och mer!

KRAMAR, FRED OCH KÄRLEK : )
17 Mars 2011  | Allt och inget | 0 kommentar
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Vimbai Chivungu                                             Skaffa en gratis hemsida