Jag har varit på en mycket givande resa till Irland de senaste 10 dagarna. Jag och en instruktör som också jobbar i klassen åkte med 4 elever så de skulle få prova på att ha praktik utomlands. Det har gått jättebra och vi har skapat många nya kontakter, vilket är mycket bra för kommande praktikupplevelser för andra elever i framtiden.

Det här kommer jag blogga mer om när jag har mer tid över. Nu tänkte jag mer bara skriva nåt så ni läsare vet att jag lever.

Det är rätt så spännande att vara borta från sin partner i 10 dagar. Man kommer likom på hur mycket man behöver varandra när man är ifrån sin vardag.
Så det var ett kärt återseende av Danne när jag kom hem.

Kanske var det inte lika kul att komma hem till ett tomt kylskåp och det enda som fanns i skåpen var tomma pizzakartonger, klumpig mjölk och en himla massa chips. Jag vet inte hur många chipspåsar jag har hittat sen jag kom hem. I varenda liten vrå ligger det färgglada påsar med stärkelse och fett.
Ja och det kan jag säga, är inget man längtar efter när man spenderat 10 dagar i chipsmeckat Irland. Man får chips/pommes till allt. 

Dessutom hade myrinvasionen ökat enormt härhemma då jag varit borta. Misstänker att de tyckte kusten var klar när ingen använt köket på ett tag. Men jag är faktiskt imponerad över att alla blommor verkar må väldigt bra (kan det beror på alla hot innan avfärd?)... ja alla förrutom en stackare då som Danne inte hade en aning vad som hade hänt med...
Jag är ju ingen Sherlock Holmes direkt tyckte jag men med tanke på att jag lämnade en alldeles fantastiskt fin blommande växt när jag åkte som numer såg ut som en ihopskrumpen gammal eternell där den stod på sin plats i fönstret så skulle jag kunna gissa att du glömt att vattna den??

Danne hävdar fortfarande att han inte har en aning... jag troor jag vattnade den, sa han och ryckte på axlarna.

Kanske gav han den gödning i form av pizza och chips? Vem vet..

..men lite svinn på blomfronten får man ju räkna med.

Man kan ju va glad att Zmilla såg vattnad och matad ut. Hon hade saknat mig, men hon är allt en riktig "hussegris" nu för tiden.  

En annan hyresgäst förrutom alla en miljon myror hade också flyttat in när jag var borta. Han var tyvärr tvungen att dö då han varken betalade hyra, städade och dessutom var livsfarlig!! Det blev grannskapet och hela Älvestad församling varse om då både Danne och jag skrek som små barn när vi fick syn på den här rackaren.  

Med tidning i högsta hugg försökte vi göra lidandet kort, men icke. Getingen tänkte inte ge sig i första taget. Han blev tvärilsk. Så vi stängde dörren och gick och la oss.
Dan därpå tog jag mod till mig och gick in med det senaste nummret "Vi i villa" i dödscellen. Ja antingen min eller getingens. Det var fortfarande oklart.
Med skakig hand slog jag till allt vad jag kunde och det där obehagliga kraset ljöd i rummet. Därefter också ett bzzzzz...bzzz..BZZZZZZ....
Jag kan ju inte "getinska" men jag antog att det betydde att han var riktigt riktigt förbannad.
Men SMACK. .. där fick han på näsan igen. Det såg ut som rena massakern här hemma. En vinge fastkletad på fönstret, ett ben hoppade omkring på skrivbordet och huvudet rullade runt på golvet med ihålig blick. Resten av kroppen låg i fosterställning på fönsterbläcket.

Josse vs. geting 1-0

(Lär bli revanch denna sommar för hans familj som bor i grunden på huset...)

Hur som helst nu är jag som sagt hemma igen och grönsaker serveras på regelbundna tider (hrm hrm.. naturligtvis..:), milen är promenerad och tvättmaskinen är i full gång.

Danne påstår att han har saknat mig (trots att han inte direkt uttryckte det jättestarkt när vi var ute och powerwalkade, men jag vet att han tänker det..)och jag har saknat honom. Grymt mycket!

Kanske vi kompletterar varandra alldelles för bra för att vara ifrån varandra eller är det det som verkligen behövs ibland för att bara få sakna?