Startsidan Blogg Fotoalbum Kärlek i livet Vänner Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<
September (2020)
>>


Till alla berörda

Jag är deprimerad. Jag tror att ni vet det, men vet ni vad det innebär? För mig är det att inte bli bekräftad, att inte duga och att inte passa in. (Känslor av detta)

Jag vill inte daltas med, men ibland vill jag bli medräknad i saker.

Jag hade väl i min enfald trott att det skulle vara speciellt att fylla 30. Att jag skulle bli utbjuden på middag elle åtminstone på fika. Bara att jag ännu känner mig förnärmad över detta är ju ett bra bevis på hur lite som krävs för att jag ska bli mycket sårad.

Jag blir ledsen och sårad när planer görs utan att jag ens räknas. Det känns som att det enda sätt att få vara med är att nästan tränga sig på. Jag är inte en sådan person så det känns inte bra.

Vet ni hur det känns när det närmar sig helg och ingen ens frågar vad man ska göra?

Att jag är ensamstående, barnlös och saknar körkort är en dålig ursäkt för att utelämna någon. Eller att få höra att det är fullt i alla bilar. Vill man, så kan man ordna så att alla ryms. Det som sårar allra mest är att dessa planer görs upp när jag kan höra det, eller att det efteråt pratas om vad vi gjort då och då. Också så att den som inte var med kan höra... Det är knivhugg i hjärtat

Skulle vilja se hur det ser ut på Leos lekland, men det lär väl aldrig hända.

När jag låg på lasarettet var det inte många som besökte mig eller kontaktade mig på annat sätt. Efter sjukskrivningarna har jag kämpat för att kunna betala alla räkningar. Har inte ens mat för flera mål vissa dagar. Hade jag inte mina föräldrar så skulle jag svultit ihjäl.

Ibland undrar jag om min telefon och mail fungerar.Ingen ringer, ingen skriver och undrar hur jag mår? Om jag vill gå en promenad eller cykla nånstans. Gå och fika eller bara prata. Eller följa med och träna. Vara hund eller barnvakt.

När man inte ens får en personlig inbjudan till saker. För mig är det viktigt även om det är en skitsak för många andra.

Jag begär inte att jag ska få låna pengar eller bli bjuden på middag varje vecka, men jag vill göra er uppmärksam på hur jag känner det och att jag tar saker personligt även om det säkert inte är menat så...

Tack för mig!!

 


       
15 Maj 2011  | Livet i allmänhet | 2 kommentarer
Kunde lika vart jag som skrivit detta...fast då får jag lägga till att jag int blir bjuden oxå pga jag int dricker alkohol...synd vi bor så långt ifrån varann för jag har inte heller nån att gå ut att ta en fika med eller nån att umgås med inte här, där vi bor nu...så jag hoppas att vi kan flytta hem igen.

Webbplats: http://www.nogg.se/celinda
Skrivet av Celinda den 16 Maj 2011 11:32
Det är tungt att vara deprimerad. Jag känner också många gånger att jag inte vill tränga mig på eller vara i vägen. Jag avundas de som har själförtroendet att de aldrig känner så. Hoppas du orkar kämpa och att omgivningen börjar förstå dig och kan ställa upp för dig. Men har de inte gjort de på 30 år så sår du vara försiktig med dina förhoppningar. Men jag håller ändå tummarna för att det ska gå bra för dig!!!! Kram <3 / Veronica
Skrivet av Veronica den 16 Maj 2011 11:12
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Elisabeth/Lizette F                                             Skaffa en gratis hemsida