Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
26
27
28
29
30
31
<<
Maj (2020)
>>


Ingen bullshit här, inte! =)

Jaha, jaha...så var det dags att skriva lite igen och uppdatera läget. =)
Inte för att det finns så mycket att uppdatera.

Jag kämpar mig igenom min tillvaro, dag för dag...ibland timme för timme...och det är jobbigt kan jag tala om.
Men jag gör det åtminstone...
Fast det är svårt att se ljuset i denna mörka, mörka tunnel jag befinner mig i.

När min huvudvärk är som värst, så känns det som att jag har något stort levande kryp inne i huvudet som äter och gräver sig in i mitt huvud....tuggar och tuggar, och sliter sönder mitt huvud inifrån.
Och så kan det kännas, i många timmar, och om det är riktigt illa, i flera dygn. Då hjälper oftast inte värktabletterna, dom kan lindra stunder i taget, men det går inte över. Då kan jag oftast inte äta eller dricka något heller, och ofta mår jag illa och spyr. Det jobbigaste med det är att om jag då tar värktabletter, så kan jag inte behålla dom utan spyr upp dom innan dom hunnit börja verka.
Jag blir också uttorkad eftersom jag inte kan behålla någon vätska, inte ens vatten.
Dessa perioder, då är det svårt att leva, det kan jag tala om. Då vill jag oftast bara dö.

Förutom huvudvärken så är det min djupa depression jag också kämpar med.
Och det är så svårt att förklara hur jag känner och vad jag känner. Svårt att sätta ord på.
Ibland känns det som att jag står utanför mig själv. Jag känner det inte som att jag är i min egen kropp, jag känner mig inte som mig.
Vem är jag? Hur är jag? Vad är jag? Varför är jag?
Vem är jag? Är jag Angelica, eller existerar inte hon? Hon kanske aldrig har existerat. Och om hon inte existerar, vem är då jag, i denna kroppen?
Och varför är jag? Varför är jag här?
För att finnas här för alla andra? För att finnas här för mig själv?
Jag vet inte...
Jag vet inte ens om det är meningen att jag ska finnas här för min egen skull.

(Nu kommer jag snart börja prata om mig själv i tredje person, för att man ska kunna få ett lite annat perspektiv på det hela.)

Jag har länge misstänkt, att mitt enda syfte här i denna världen bara har varit för att finnas här för andra människor.
För det är så det alltid har varit.
Och det är det jag menar. Har Angelica någonsin egentligen varit en egen person, någon som skall utvecklas och finna sig själv och sin egen väg genom livet?
Nä, hon har inte det. Hon har alltid bara haft ETT ENDA syfte...att finnas där för andra och ta hand om andra.
HON har varit den starka, den som alla vänt sig till, den som alla frågat kan ställa upp, den som alltid ska veta hur, var, vad och varför. Den som alltid har fått vara KLIPPAN för andra att luta sig mot.
Men hur ofta har hon upplevt att hon fått samma stöd...?

I vissa vänskapsrelationer...ja...då har hon fått det.
Men i stort sett aldrig i kärleksrelationer.
Av dom många olika kärleksrelationer hon haft så kan hon nämna TVÅ stycken...av många...där hon upplevt kärlek och stöd. (Även om det funnits andra problem där ändå).
I alla andra...ZERO...NADA...!
Förutom då otrohet, svek, oengagemang, brist på respekt, brist på omtänksamhet, brist på kärlek, brist på...ja allt!

Så URSÄKTA MIG så mycket för att jag inte tror på kärleken...!
"Den stora kärleken"!
My ass...! Skulle inte tro det...!

Om jag ska vara helt ärlig så tror jag inte att "den rätta" finns "därute" för mig.
Det finns ingen som kan ge mig det stödet, den omtänksamheten, det tålamodet, den tryggheten, den förståelsen, den kärleken, som jag så förtjänar och behöver!
Finns inte!
För det finns ingen som är så osjälvisk så att han/hon kan ge mig det.
Alla är så jävla egoistiska. Bara deras behov och deras känslor spelar roll.
Det...mina kära vänner...är något jag lärt mig för länge, länge sen.
Jag har ALLTID fått vara den som ger mest, som gör mest, som engagerar mig mest, som tar hand om och pysslar om, som älskar mest...och som får ta mest skit!

Så skulle det vara för mycket begärt av mig...att nån jävla gång i mitt liv...få vara den som blir omhändertagen av någon, som får lov att vara "den svaga" istället för att alltid behöva vara den starka, att älskas villkorslöst, att kunna öppna mig om mitt liv och vad jag gått igenom och hur jag mår, utan att personen i fråga direkt backar och inte vill vara med mig för att "jag en en som mår dåligt"?
Förtjänar inte jag, som bara har tjänat andra i hela mitt liv, att någon är MIN starka klippa som jag kan luta mig mot och som jag kan lita på tar hand om mig och finns där för mig i alla lägen...oavsett hur jag mår och vad jag gått igenom?

Visst förtjänar jag det.
Men det finns ingen sån person som kan ge mig det...
Därför förblir jag ensam.
För jag tänker inte under några omständigheter nöja mig med något mindre än det...! Det är det enda jag accepterar...eller inget alls.
Jag har numera NOLLTOLERANS...!
Och jag lider inte av att vara ensam...som många kanske gör.
Jag gillar min ensamhet, jag trivs i den.
Jag är tusen gånger hellre ensam...än i ett förhållande som ser ut som alla andra förhållanden jag haft, det vill säga att vara med nån som inte ger mig det jag behöver och förtjänar.

Därmed inte sagt att jag inte gillar att "ha kul" nån gång då och då...strula lite ibland. Men på mina egna villkor.

Så är det...

Nu har jag skrivit av mig lite, hoppas ni inte tycker att det är alltför deprimerande att läsa. För det är såna saker jag skriver, det är sån jag är, och det är så det är.
Jag tänker inte låtsas att vara glad och käck och att allt är mycket bättre, för att det är vad andra vill höra.
Jag är alltid ärlig om saker och ting...från mig får ni ingen bullshit...!
I´m keeping it real...! =)

Kram på er så länge!

       
20 Juni 2011  | Lite allt möjligt | 2 kommentarer
<3
Skrivet av Angelica Börgesson den 27 Juni 2011 13:06
Vännen... det finns gott om klippor runt om dig också... du behöver bara se dig omkring lite, prova att luta dig så ska du får se... Det är klart att den rätta för dig finns där ute nånstans, det tror jag benhårt på. En så underbar själ som din kan inte vara ensam, det vore alltför tragiskt. Men just nu mår du för dåligt. Din själ har fullt upp med sig själv, och kan inte investera i någon kärleksrelation just nu, och det är dessa vibbar som (med rätta) skrämmer bort "potentiella friare" ;-) Du ska se att så fort du står stark i din egen kropp, mår bra och vet vem du är, så kommer du möta han eller hon som du inte trodde fanns.
Skrivet av Styrka den 27 Juni 2011 08:28
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida