I måndags var det tre år sedan Nisse begravdes...

Mitt hjärta ömmar då jag tänker på Nisse....

Jag skall berätta om min bästa jaktkamrat, en som ligger mig varmast om hjärta, Nisse Stry.

Då jag flyttade till Högland, frågade Per-Ola min sambo, om jag hade lust att följa med till Nisse. Jag trodde att denna Nisse, var Per-Olas arbetskamrat, som också bor i Högland (det finns ett antal Nisser i Högland), men vi hamnade i annan stuga.

Då vi steg på i denna stuga, stod det en 75-årig farbror och en skällande Luzern stövare med viftande svans och tittade förundrande på mig. Nisse tog snabbt upp en kam ur bröstfickan, kammade sitt silvriga hår och sa till Per-Ola:

-”du har äntligen lyckats fått fast en! FÖRNÄMLIGT!”.

Han skyndade sig att koka en kaffepanna, tog fram en flaska Grönstedt, för nu skulle det firas! Han ställde fram en pall till mig och dukade med koppar och asjett! Vilken gentleman, tänkte jag i mitt stilla sinne och ensam har han varit i hela sitt liv!?

Per-Ola och Nisse pratade mycket om jakten och alla äventyr denna kväll. Jag försökte så gott som möjligt att hänga med och efter ett par höglandskaskar förstod även jag Höglandsmålet! Nisse berättade att han hade varit getar sedan sju årsåldern. Han kunde skogen ut och in.

Då jag började att jaga i Rönnbergslaget 1999, fick jag äran att följa Nisse Stry. Han skulle lära mig att hitta rätt i skogen. Han var helt otrolig på att hitta och färdas. Han färdades över blötmyren, som om han hade vingar. För då han gick över en stor blötmyra, såg det ut som att hans fötter aldrig nuddade marken. Han bara svävade fram.

Han var inte bara en gentleman hemma, men även i skogen. Han gick alltid framför mig och bröt kvistar så att jag inte skulle få dom i ansiktet. Stannade vi av, gjorde han en liten granrishög. Den la han på en stubbe så att jag inte skulle frysa om ändan.

–”Sätt dé i hänä!”, sa han, samtidigt som han klappade på den ristäckte stubben.

Han var så glad över att en kvinna ville vistas i skogen. En sån kvinna hade han letat efter i hela sitt liv….

-”Du kom 50 år försänt!”, sa han, med ett fridfullt flin på munnen.

Nisse hade en stor förkärlek för harjakten och hundar. Han sydde sovsäckar till sina hundar, byggde om flakmopeden så att hunden kunde åka frampå och han hade så finurliga lösningar på allt!

En gång då vi hade postat färdigt, skulle jag gå om Nisse, från mitt älgpass. Då jag kom fram till Nisses postarställe, flöt det, som i mina ögon såg ut, som en liten näverbåt. Frågade Nisse om han hade haft tråkigt på postarstället. Han tittade frågande på mig och frågade varför jag undrade på det. Jag pekade på båten och sa att han hade gjort en sån fin båt. Då skrattade han gott och klappade mig på axeln.

–”Jäg va sä huvelös ida, jag glömde kuksa hemmä!”.

Det var alltså en kåsa, som han hade gjort av en bit näver och en kort träpinne. Gud, vad jag kände mig dum. Här gick jag och trodde att Nisse hade suttit och lekt! Han var ju faktiskt en seriös jägare!

Ibland lyckades jaktlaget skjuta en älg. Då Nisse hörde ett skott, hopades han på, att det var jag som hade fått fälld en stor oxe. Det var viktigt för honom, att den var stor, och dessutom en oxe. Då han fick reda på att det inte var jag, brukade han klappa mig tröstande på axeln med kommentaren;

-”Nästa gång är det din tur!”.

Nisse blev äldre och fastän kroppen ville, hängde inte huvudet med. Han började gå vilsen, vände på dygnet, gjorde eld i elspisen och glömde ta in hunden på kvällen. Nisse anade oråd och började sakta och säkert dra sig tillbaka. Hans timmar i skogen blev allt mindre.

En dag, då jag åkte hem till Nisse, gick han upp på övervåningen. Ned kom han, med en bössa i handen. Han tittade på mig och sa;

 -”Den här skall du ha!”.

”Är du tokig!?”, sa jag till Nisse.

Hösten 2011. Jag vid jaktkojan och drillingen som jag fick av Nisse, hänger tillsammans med fåglarna jag sköt, då Jaktjournalen följde mig för att göra ett reportage.

Han svarade; –”Jag har inga barn och jag vill inte att den skall hänga i nåt skåp för syns skull. Bössan skall vara i skogen! Så länge den finns i dina händer, vet jag att den få vara där.....

Den används även flitigt under vinter-/toppjakten. Kortet på Wiggo och mig togs ifjol, då vi provade riplyckan.

Januari 2012

....Sen då du har jagat färdig, skall Aron ha den!”.

Aron på Brännmyra ♥ (obs, det är en leksaksbössa!)

Slutligen tog Nisse tag i min hand, öppnade den, la dit ett föremål och stängde igen handen.

–”O den här ta du fram, då du si björn!”. Jag öppnade handen, och där låg en slugg.

Jag fick även en kniv av Nisse som var handgjord av honom;

–”Man kan ju inte fara åt skogen utan kniv, så den här skall du också ha. Då du ha skute stor ox´n, måt du ju kunne flå!”.

Nisses handgjorda kniv som följer mig vart än jag går i skog och mark.

Sluggen är sparad. Varje gång innan jag skall åt skogen eller på fjället och öppnar mitt vapenskåp, ligger den där. Då trillar det en tår på min kind. Alla minnen och saknaden efter Nisse känns stort, men då jag går åt skogen, med Nisses bössa på axeln och kniven på remmen, känner jag mig den mest lyckliglottade människa, som fick uppleva Nisse.

Skogen är sig inte likt utan dig, Nisse. Saknar dig.

~ Din jaktkamrat, Miranda ♥