|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
|
Mars (2024) |
|
|
|
(1) |
|
(5) |
|
(2) |
|
(3) |
|
(1) |
|
(12) |
|
(10) |
|
(24) |
|
(20) |
|
(19) |
|
|
|
|
|
Inlägg: 97 |
Kommentarer: 51 |
|
|
|
|
|
|
|
|
SORG
Liv och död sida vid sida. Glädje och sorg hand i hand. Har varit med om detta några gånger nu, men jag vänjer mig aldrig. Inte vill jag heller, då skulle jag nog påstå att jag var avstängd. Men känslomässigt är det nästan mera än jag pallar. Tårarna kommer utan förvarning, helt plötsligt bara. Som alltid, utan att jag vet om det riktigt själv så börjar kroppen och psyket att bearbeta det som gör ont. Förmodligen för att inte kroppen ska hamna i något sorts chocktillstånd. Min sorg är bara min, vill inte ha det på något annat vis, alla sörjer på sitt sätt, jag på mitt. Hur reagerar jag då? Först och främst så känns det som om jag har feber, yrsel och svaghet i hela kroppen. Irritation, frustration och såklart kranen som öppnar i ögonen lite då och då. Då kommer snorhelvetet också. Ångest som gör att jag inte kan sitta stilla, jag får ett sjujävla flyktbeteende som ungefär går ut på att jag skulle kunna springa ifrån det oundvikliga. Helst skulle jag vilja hoppa över några dagar om det var möjligt, i tankarna tänker jag framåt........
|
11 Mars 2012
| Anders klurar
| 1 kommentar
|
|
|
|