|
|
|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
| |
April (2024) |
|
|
|
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (3) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (4) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (3) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (3) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (3) |
|
| (2) |
|
| (3) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (3) |
|
| (2) |
|
| (3) |
|
| (2) |
|
| (3) |
|
| (3) |
|
| (1) |
|
| (3) |
|
| (3) |
|
| (3) |
|
| (3) |
|
| (3) |
|
| (3) |
|
| (4) |
|
| (4) |
|
| (3) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (6) |
|
| (5) |
|
| (5) |
|
| (4) |
|
| (4) |
|
| (5) |
|
| (6) |
|
| (3) |
|
| (4) |
|
| (4) |
|
| (4) |
|
| (6) |
|
| (5) |
|
| (5) |
|
| (3) |
|
| (5) |
|
| (3) |
|
| (2) |
|
| (3) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (3) |
|
| (4) |
|
| (4) |
|
| (6) |
|
| (2) |
|
| (5) |
|
| (2) |
|
| (3) |
|
| (4) |
|
| (1) |
|
| (3) |
|
| (4) |
|
| (5) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (3) |
|
| (2) |
|
| (3) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (2) |
|
| (13) |
|
| (7) |
|
| (8) |
|
| (9) |
|
| (7) |
|
| (8) |
|
| (6) |
|
| (5) |
|
| (7) |
|
| (5) |
|
| (5) |
|
| (6) |
|
| (6) |
|
| (7) |
|
| (5) |
|
| (6) |
|
| (6) |
|
| (7) |
|
| (10) |
|
| (11) |
|
| (11) |
|
| (7) |
|
| (6) |
|
| (7) |
|
| (11) |
|
| (9) |
|
| (11) |
|
| (9) |
|
| (9) |
|
| (9) |
|
| (10) |
|
| (5) |
|
| (5) |
|
| (5) |
|
| (6) |
|
| (6) |
|
| (7) |
|
| (6) |
|
| (8) |
|
| (9) |
|
| (6) |
|
| (4) |
|
| (7) |
|
| (5) |
|
| (6) |
|
| (9) |
|
| (9) |
|
| (9) |
|
| (2) |
|
| (6) |
|
| (3) |
|
| (5) |
|
| (7) |
|
| (5) |
|
| (7) |
|
| (5) |
|
| (7) |
|
| (6) |
|
| (8) |
|
| (7) |
|
| (5) |
|
| (5) |
|
| (5) |
|
| (7) |
|
| (4) |
|
| (4) |
|
| (5) |
|
| (8) |
|
| (7) |
|
| (7) |
|
| (5) |
|
| (5) |
|
| (4) |
|
| (6) |
|
| (10) |
|
| (3) |
|
| (8) |
|
| (8) |
|
| (10) |
|
| (10) |
|
| (8) |
|
| (8) |
|
| (12) |
|
| (4) |
|
| (7) |
|
| (4) |
|
| (5) |
|
| (7) |
|
| (11) |
|
| (5) |
|
| (6) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Inlägg: 913 |
| Kommentarer: 160 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
Om öppenhet...
Nu tänker jag bara babbla lite om mina tankar och känslor.
Det kanske finns en del som läser min blogg som tycker att jag är för öppen med mitt liv och mina känslor...alldeles för öppen.
Det är helt okej att tycka det...men sån är jag. Jag har alltid varit väldigt öppen med allt. Det är så jag är uppväxt och det är helt enkelt en del av min personlighet.
För det första, så är det bra för att det är väldigt lätt att lära känna mig och veta var jag står och var folk har mig.
För det andra så är det bra för att det sällan blir missförstånd när man är väldigt öppen, ärlig och tydlig.
Sen tycker jag det är viktigt att kunna prata öppet om sina känslor, sina åsikter och sitt liv, för ens egen skull. Det är faktiskt bra att få ur sig saker.
Jag säger inte att jag tycker alla borde vara lika öppna som jag, det är upp till var och en för alla är olika, men jag tycker det är bra för mig att vara det.
För jag snackar ingen bullshit, med mig är det äkta. Rakt på bara: "Sån här är jag, så här tycker jag, så här känner jag, så här mår jag, så här är mitt liv...detta är jag!"
Då blir det väldigt klart och tydligt för alla runt om kring, inga missförstånd eller fel uppfattning. Då vet alla var dom har mig, vart jag står...och då vet folk om dom vill ha med mig att göra, eller inte vill det. Det är helt och hållet upp till andra att välja vad dom vill.
Jag har varit med om för mycket för att det ska vara massa bullshit och missuppfattningar om saker och ting.
Varför göra det svårt för sig, och för andra, när man kan göra det enkelt...?
Så ser jag på saken.
Sen är jag uppväxt med en mor som var väldigt öppen, extremt öppen på gränsen till konstigt öppen, och jag har sen jag var i stort sett en liten unge tagit del av detta sätt att vara och göra. Men jag är inte ens i närheten öppen jämfört med var min mor var.
Ack ja, min mor...
Hon var både källa till otroligt elände och otrolig glädje och kärlek på samma gång. Så mycket man har upplevt med henne...både underbart och roligt, och helt galet och vansinnigt. Men den kärleken, vänskapen och gemenskapen mellan oss var otrolig...finns inga ord att beskriva...
Både det som kändes så rätt, men ändå var så fel, var att vi stod varandra för nära, har alltid gjort. Det finns en gräns för hur nära en förälder ska stå sitt barn, och vi var över den gränsen. Det har jag förstått nu.
Från det att jag var ett litet barn, var jag också som hennes vän, på ett sätt. Hennes närmaste som hon kunde prata med om allt. Och det gjorde hon också. Jag delade allt med henne, hennes problem och bekymmer, hennes tankar och känslor, saker som hände henne och andra. Hennes liv blev därför också mitt liv. Hennes bördor blev mina bördor. Hennes känslor blev också mina känslor.
Vi har helt enkelt levt ett helt liv (så länge som hon levde) som känslomässigt och psykiskt siamesiska tvillingar, helt i symbios med varandra.
Och eftersom vi levde ett så tumultartat liv, där vansinne och galenskap härskade, så blev det också min "livsuppgift" (som jag själv tog på mig omedvetet) att försöka skydda henne, se efter henne, alltid vara vid hennes sida, alltid hålla koll på vad som hände och hur hon mådde, var hon var och inte var.
Det...är ett otroligt ansvar att ha som barn. Och som ungdom. Och som vuxen. Jag hade det tills den dagen hon dog...när hon var 43 och jag var 21.
Och, konstigt nog, även efter det också. För har man levt hela sitt liv på bara ett sätt och inte känner till nåt annat sätt att leva...så går det inte på en dag att ändra det. Fast det har gått mer än 11 år sen nu sen hon dog, så känner jag så fortfarande, fast inte lika starkt.
När hon dog, var det som att jag plötsligt blev en halv människa. För hon var min andra halva och nu var hon borta. Vem var jag utan henne? Vad var jag och hur var jag? Det visste jag inte. För jag var hon och hon var jag. Vi var som en och samma person nästan. Så vem var jag utan henne...?
Så tiden som har gått sen hon gick bort har jag försökt att "hitta mig själv", min egen identitet. Jag har ju en grundidentitet, som jag alltid haft, men för mig så hade livet tills dess bara handlat om mamma, och att överleva. Ren överlevnad.
Så jag visste inte hur det var att bara leva...det vet jag fortfarande inte.
Jag håller på att försöka klura ut det, kommer nog få göra det resten av mitt liv.
För det är mitt största problem...att leva livet istället för att bara försöka överleva.
Hur gör man...? Jag vet faktiskt inte det...
Min mamma var en underbar människa, en fantastisk människa...hon råkade bara göra väldigt många dåliga val i sitt liv. Men dåliga val gör en inte till en dålig människa. Det ska man ha väldigt klart för sig.
Jag vet idag att det är väldigt fel det hon gjorde, att behandla mig som sin "vuxna vän". En förälder ska aldrig belasta sitt barn med vuxenproblem och andra vuxensaker. Det gjorde hon, men hon fattade nog inte hur fel det var.
Det är därför jag alltid har känt mig mer eller mindre vuxen. Jag fick aldrig vara ett barn, jag föddes direkt in i "vuxenvärlden" och var tvungen att lära mig leva i det och hantera det.
Redan när jag var 10 år hade jag gått igenom och upplevt mer än en människa i genomsnitt upplever i hela sitt liv. Det gjorde mig vuxen i förtid.
Har alltid varit väldigt "lillgammal".
Men mamma visade alltid otroligt mycket kärlek. Hon hade ett hjärta av guld och hon var så otroligt snäll...för snäll för sitt eget bästa. (En egenskap jag också har fått från henne). Och folk utnyttjade gärna det, på alla möjliga sätt, och knäckte henne genom fruktansvärda handlingar.
Men hon fortsatte att vara snäll och ge av sig själv fullständigt. När hon gav så gav hon allt. Och fick många gånger äta upp det.
Precis som jag också fått göra.
Men mamma var min kärlek.
Jag älskade henne mer än mitt eget liv. Hade på en millisekund tagit en kula för henne, oavsett vilken ålder jag var i.
Att förlora henne tog nästan livet av mig. Det är med nöd och näppe jag överlevde det. Men det var när hon dog jag helt tappade lusten att leva, det var då jag också dog inombords. Jag känner mig fortfarande död inombords, som jag har skrivit om i ett tidigare inlägg.
När hon dog dog jag också. Så är det bara.
Folk säger att tiden läker alla sår...det är en allmän uppfattning.
Men tiden läker inte alla sår, såna sår.
Det den gör är att trubba av sorgens vassaste egg så att den hackar istället för att skära. Och sen börjar dunka istället för att hacka. Och dunkandet får man sen helt enkelt lära sig leva med.
Det var det jag hade på hjärtat just nu. Kommer skriva igen inom kort.
Kram på er alla!
|
20 April 2012
| Lite allt möjligt
| 2 kommentarer
|
|
|
 |
|
