Anders klurar
Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok
Debatt Topplistor Om mig Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
December (2020)
>>


Jävlar!.....

....vad gräsmattorna växer. Gräsklipparn får jobba på högtryck. Ogräset växer som.....ogräs?.hmm. Fåglarna kvittrar för fullt, äggen växer i holkarna och i bona på marken o träden. Rävungar, rådjurskid och en andra massa djur föder sina avkommor. Solen står högt på himlen, det är ljusa nätter och vårt land sjuder av liv den här årstiden. Sedan så finns det ju baksidor av härligheten också. En del avskärmar sig från allt detta. Sitter och smyger bakom nedfällda persienner, tillsammans med andra eller helt själva. Många är blinda och döva för det ovan beskrivna. Maniska beteenden och besattheter gör att man får tunnelseende. Allt det som var viktigt förut är nu ett svagt minne i bakhuvudet. Det viktigaste nu är att få försvinna bort i en tät, tjock dimma, ingenting annat betyder något. OOPS! Hur fan gick det här till? är frågor som man ställer sig ibland. Svaren förblir svävande, man måste ju planera för nästa besök i dimman. Den ena dagen blir den andre lik. Utvecklingen i den mentala zonen står stilla. Det enda som förstärks är belöningssystemet som nu bara kräver mera och mera. Det blir aldrig nöjt! Nu börjar utförsåkningen i en rask takt ned till den djupa bottnen som ligger där nere svart, skrämmande och kanske bottenlös. Hamnar man i den bottenlösa delen så är det tyvärr tvärkört, kaputt, finito. Har man turen att hamna på någorlunda fast mark så har man nu ett viktigt val att ta. Antingen så kan man om man är helt kraftlös kräla över mot den bottenlösa sörjan, har man fått nog av jävelskap så börjar nu den mödosamma klättringen upp från den personliga bottnen. Den kan ju se lite annorlunda ut för olika människor. Det bottnen har gemensamt är man ger upp, inte orkar mera. Samvetet skriker om hjälp. Det är nu jobbet börjar om man är villig att försöka. Själv har jag klättrat o klättrat som en liten idiot i drygt 2 år. Ibland tappar jag taget o faller ner några pinnhål. Jag har även fått lära mig att det hör till. Ingen har rest sig och klättrat upp utan skavanker på vägen mot ljuset. Alltid är det någon liten osynlig jävel som smyger sig på en o klappar en på axeln och viskar " ska du inte hoppa ner på bottnen en sista gång va" med jämna mellanrum. Kämpigt som fan ibland, men som jag brukar uttrycka det, vem fan trodde att det skulle vara lätt? Nu ska jag klättra vidare........Fridens liljor.
7 Juni 2012  | Anders klurar | 0 kommentar
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Anders Hudberg                                             Skaffa en gratis hemsida