Det har varit två tunga dagar. Förrigår somnade min mc-kamrat Frasse in efter en kort, men hård kamp mot cancer.
Frasse var inte rädd för att dö, han var bara ledsen och rädd över att gå miste om all tid med barnbarnen.
Frasse och jag pratades vid en hel del under sjukdomstiden. Då mail, SMS och telefonsamtalen började avta, förstod jag att det var nära, men det kom ändå som en chock då jag fick telefonsamtalet på måndagmorgon.
Frasse är borta...
Mina goda vänner Ronney, Monika och Frasse på väg till Stenö 2009. Foto tagen av en annan god vän, Monika Stenberg
Jag kan inte ringa Frasse mera, fråga hur det är, vad han skall göra idag, om vi skall ta hojarna och träffas på Stenöträffen... Vi kommer aldrig att ses mera, det är så definitivt!
Då jag tittar på träffbilder, så vet jag att den tid aldrig kommer tillbaks och den tanken får tårarna att trilla.
Bild som togs på mig av SMTT 2009 på Stenöträffen
Frustrerande kan jag se mig omkring och ser, att trots min sorg, att livet fortsätter runt om mig. Det får mig nästan vilja skrika ut!
Stanna upp allihopa, andas, njut av livet och ta det lugnt, det kan ta slut så fort!
....men jag håller tyst och gråter mina tårer och låter livet utanför mitt skal fortsätta....
Ha det gott där upp Frasse och njut av det nya livet. Kommer att sakna dig och ditt goda skratt, men även ditt härliga dalmasmål ♥
-"Hundar är så ärliga", sa Frasse till mig en gång och jag kan inte annat än hålla med
Dom finns där för dig jämnt, även i sorg ♥