Har haft en väldigt jobbig period nu, haft mycket huvudvärk och känt mig väldigt nere. Har fortfarande huvudvärk, men hoppas det lättar snart. Det är inte lätt att vara jag....alltid är det något. =/

Jag hoppas att jag inte gör någon ledsen eller orolig, det är inte min mening. Men jag bara måste säga hur det känns, hur jag mår. Jag måste vara ärlig....

I mina Videoklipp har jag lagt in ett par låtar som ligger mig varmt om hjärtat och beskriver min sinnesstämmning väldigt bra.

Ibland när jag känner mig hyfsat okej, då känns det som att allt kommer ordna sig. Men när jag mår riktigt jävla dåligt...då känns det som att ingenting någonsin kommer att bli bra. Att jag kommer stå still för alltid...med smärtan...med sorgen...med allt.

Ibland har jag lust att skrika, bara skrika tills jag tappar rösten, slita mitt hår och kasta mig ut genom ett fönster. För jag orkar inte mer...

Men sen så minns jag allt bra som finns i mitt liv. Allt fint, allt underbart, alla jag älskar...och då känns det bättre. Men det är svårt ibland, att behålla kontrollen. Det byggs upp inom mig tills det känns som att jag kommer gå i bitar. Vet inte vad jag ska göra då, hur jag ska få ut det...för jag har ingen "ventil" att släppa ut det igenom. Har inte hittat det ännu. Om jag börjar skrika är jag rädd att jag inte ska kunna sluta...att jag ska skrika mig själv till döds.

Många har alkohol att ta till i svåra stunder...men det har inte jag. Jag kan kan inte dricka, av flera olika skäl. Dels för att jag har en stenhård princip som jag hållit på i hela mitt liv, att jag ska ta mig fan klara mig utan en droppe alkohol, alltid. Dels så är det så att jag har "alkoholistgenen", en gen som man ärver som faktiskt är bevisat rent vetenskapligt att den finns. Den genen har jag både från min mor och min biologiska far, för dom var båda missbrukare...min far var blandmissbrukare men till största delen alkoholist, och min mor var blandmissbrukare, men till största delen tablettmissbrukare. Och eftersom jag har ärvt genen från båda sidor, så är det ganska troligt att jag har den också. Vilken betyder att med mina problem, så dålig psykiskt som jag mår, och med den ärvda genen, så börjar jag dricka alkohol så kommer jag aldrig kunna sluta. Jag skulle bli totalt alkoholiserad. Det är jag fullständigt övertygad om.

Därför är det ganska klokt av mig att hålla mig helt och hållet borta från alkohol. Det har jag gjort hela mitt liv, och kommer göra resten av mitt liv. Men ibland, om jag ska vara fullständigt ärlig (vilken jag brukar vara) så avundas jag ibland dom som kan dricka. Skulle också vilja kunna "ta en öl, ett glas vin, eller en drink" för att slappna av, eller bli på bättre humör. Men för mig så finns inte det alternativet. Det enda som finns är att alltid hålla mig 100% borta från alkohol...eller bli alkoholiserad. Då är det ganska självklart vad jag väljer.

Men mediciner tar jag, det måste jag, för att överleva. Jag äter anti-depressiv medicin, det har jag gjort i många år nu, och kommer att göra många år framöver. Vore det inte för den medicinen, så skulle antagligen depressionen ta över helt och jag skulle kunna ta mitt liv. Så kan den medicinen hålla mig kvar här, så är ju det bra. Då måste jag fortsätta ta den. Den håller mig tillräckligt stabil. Måste ibland ta lugnande medicin också, när jag har ångest, annars flippar jag ur helt.

Men, jag är på bättringsvägen, tro det eller ej. Det går bara väldigt långsamt. Många människor har inte tålamod med det, dom vill att det ska gå fort, fort fort...snabbt, snabbt, snabbt...för mig att bli bra. Det funkar tyvärr inte så. Det är en process som går väldigt långsamt. Dom som inte har tålamod till det, dom har inte i mitt liv att göra. Men mina närmaste, min familj och mina vänner, dom har det...och för det är jag evigt tacksam. Älskar dom så fruktansvärt mycket.

Känner att jag har mer att leva för nu än innan. Fler familjemedlemmar har tillkommit, vilket är otroligt roligt och glädjande. Det blåser nytt liv i mig....och det känns så skönt. =)

Men när jag mår som sämst...då är det riktigt dåligt. Det tar nästan kål på mig. Det tömmer mig på hopp, på glädje...på liv. Och tar över, jag blir galen. Men börjar jag skrika, kommer jag inte kunna sluta....