Jag vill gärna skriva om ämnet Depressioner lite. Att jag vill skriva om det är på grund av att så många verkar förstå och veta så lite om det. Något av det värsta jag vet, är när någon säger till någon som lider av depression:" Äh, ryck upp dig! Ta dig i kragen och sluta sjåpa dig! Alla mår lite dåligt då och då! Det är bara att kämpa vidare!" Om någon säger så till mig, så får jag ett frispel och kommer antagligen slå till vederbörande med något väldigt hårt. Därför vill jag förklara lite om det. För det mesta ur min egen synpunkt, men också en del allmänt eftersom jag är ganska insatt i själva ämnet.
(Jag kommer skriva i stycken här eftersom själva programmet jag skriver i här i bloggen bara verkar kunna göra stycken. Detta inlägg kommer också att bli ganska långt, men läs det gärna ändå.)
Jag lider själv av svåra depressioner och har gjort det i många år, iallafall i sedan i slutet av tonåren. I mitt fall är det på grund av hur jag växt upp, hur mitt liv har varit, upplevelser jag haft och dom många trauman jag gått igenom. Det sätter sina spår i en, tro mig.
Man kan uppleva depressioner av många olika anledningar, på många olika sätt...men själva kärnan i depressionerna är lika.
När man till exempel (som jag gjort) lever under väldigt svåra förhållanden, så lever man bara i nuet, för man måste överleva. Det handlar bara om ren överlevnad, både fysiskt, och psykiskt och känslomässigt. Men mest psykiskt, för att inte ens förstånd ska "checka ut".
När man sedan gått igenom det värsta, och det kommer lite lugn i ens liv (om man har turen att få det), så släpper "överlevnadsinställningen" bit för bit (men aldrig helt och hållet) och man börjar kunna få mer space i tankar och känslor, och man kan se saker och ting i andra perspektiv. Men när överlevnadsinställningen släpper, då tillåter man alla uppdämda känslor att komma, och oftast kommer dom utan att man är beredd på det och man drabbas av fullständig chock, och man fattar inte vad som pågår. Man kan inte hantera det helt enkelt, det blir för mycket. Då kan depressionen sätta in.
Oftas när man går in i en depression, vare sig den är tillfällig eller långvarig, så blir man helt förlamad, både i kroppen, i tankarna och känslorna. Man blir bokstavligen talat förlamad. Man KAN inte gå till jobbet, man KAN inte gå och handla, man KAN inte träffa andra människor och prata och umgås med dom, man KAN inte ens ta sig ur sin säng. Man KAN inte prata eller ens tänka klart längre. Man slutar helt och hållet att fungera. Det är inte bara att "rycka upp sig". Det GÅR inte!
Hela ens liv, hela ens inre, är fullständigt upp-och ner vänt, in-och ut vänt, galet, vansinngt...främmande. Man vet inte längre vem man är, vem man borde vara, vem man ska bli eller borde bli. Man känner inte sig själv längre, sina tankar och känslor, sitt resonerande eller handlande, varför man överhuvudtaget existerar. Man upphör att vara. Man upphör att känna.
Detta kan ju vara svårt att förstå för dom flesta, jag fattar det. Det är bara dom som upplevt det själva som kan förstå. Och inte ens vi förstår oftast varför vi måste vara på det sättet. Inte ens vi deprimerade har oftast några svar. Men andra människor kan ju försöka att iallafall förstå att det inte är något man VÄLJER SJÄLV, lika lite som man väljer att få en hjärtumör, och att dom med depressioner måste " hanteras varsamt" för att dom överhuvudtaget ska kunna ha en chans att ta sig ur det. Det funkar inte med "tough love" där, det enda som fungerar är stöd, omtanke, kärlek och visad förståelse och hänsyn, och tålamod...massor av tålamod. DET...mina vänner...är det många som inte fattar. DET...är det människor behöver bli upplysta om.
Jag älskar böcker, har alltid gjort det i hela mitt liv...texten från böcker flyter i mina ådror. Älskar att läsa många olika typer av böcker, skräck är min stora passion, men jag läser också många böcker om psykologi, filosofi, andlighet och självbiografier.
Jag har en speciell bok i tankarna för detta ämne jag skriver om nu, en bok som heter "Prozac, min generations tröst" av Elizabeth Wurtzel. Det är en självbiografi om författaren, Elizabeth, som skriver om sitt liv som depressiv. Hon skriver om att hon när hon var barn, var hon som ett vanligt barn, fast kanske mer kreativ och intelligent än genomsnittet, som älskade att hitta på saker, och prestera bra i allt. Hon var väldigt självsäker och gjorde allt med stort självförtroende och självkänsla och såg inte misslyckanden ens som en möjlighet.
Men hennes föräldrar var olyckliga i sitt äktenskap och tog ut det på sitt barn, som ofta fick agera som en "spelbricka" emellan dom. Mamman var där och kämpade för att hon skulle få det bra och kunna få mat på bordet och en bra utbildning, men var ändå en bitter, ömklig kvinna som senare vägrade se eller förstå att hennes barn höll på att utveckla en svår depression. Pappan var i stort sett frånvarande, och hade i stort sett sagt upp sin fadersroll helt och hållet.
När Elizabeth strax innan tonåren gick in i vad som skulle visa sig vara en livslång depression, en personlighetsförändring utan dess like, var mamman känslomässigt frånvarande med skygglappar på för sin dotters tillstånd, och pappan hade mer eller mindre checkat ut och hade så lite kontakt med sin dotter som möjligt, och Elizabeth lämnades då ensam med att försöka hantera, och förstå, sin depression och sin nya livssituation. Det kan man kalla för att kämpa. Kämpa för att överleva, för att inte ge efter för impulsen att ta sitt liv.
Det är en väldigt tragisk, men också väldigt bra bok. Trots att vår historia och livssituation är ganska olika, så känner jag igen mig i henne så totalt. Jag har aldrig upplevt att jag känt igen mig så i någon eller någonting tidigare. Att läsa den har också fått mig att se på saker annorlunda, på mig själv annorlunda. Genom den har jag kommit till många insikter om mitt eget tillstånd, min egen situation....mitt eget liv.
Jag ska skriva ett utdrag ur boken här, där Elizabeth på ett så väldigt bra och klockrent sätt beskriver hur det är att befinna sig i en väldigt djup depression. Så djup att den blivit ett normaltillstånd, snarare än ett tillfälligt sådant.
"Vissa katastrofsituationer framkallar klarhet, exploderar i ögonblickskärvor: Man slår sin hand genom en fönsterruta och sen är det blod och krossat, rödfärgat glas överallt; man faller ut från ett fönster och bryter några ben och skrapar huden. Stygn och gips och bandage och antiseptisk salva läker såren.
Men depression är ingen plötslig katastrof. Den påminner mer om cancer: först är tumören inte ens synbar för det uppmärksamma ögat, och sen en dag - pang! - har en enorm, dödlig trekilosklump hamnat i hjärnan på en, eller i magen eller i skulderbladen, och den här grejen som ens egen kropp har producerat försöker faktiskt ta livet av en. Depressioner påminner mycket om det här: Sakta, genom åren, samlas fakta i en hjärta och i ens hjärna, ett dataprogram för fullständig pessimism tränger sig in i systemet och byggs upp och gör livet mer eller mindre outhärdligt.
Men man märker inte ens hur det tar över. Man tror att det på något sätt är normalt, nånting med att bli äldre, med att fylla åtta eller tolv eller femton år. Sen en dag inser man att hela ens liv är fullständigt fruktansvärt, inte värt att leva, en rysare och en svart fläck i mänsklighetens vita terräng. En dag vaknar man och är rädd för att leva.
I mitt fall så var jag inte det minsta skräckslagen för att jag skulle leva, för jag var säker, helt säker, på att jag redan var död. Det egentliga döendet, tillintetgörandet av min kropp, var blott en formalitet. Min ande, mitt känslomässiga jag, eller vad man nu vill kalla det inre kaos som inte har nånting med fysisk existens att göra, var borta för länge sen, dött och försvunnet, och endast den mest olidliga, plågasamma jävla smärta, som om en kokhet tång klämde åt kring ryggraden och pressade på alla nerver, var kvar i dess ställe.
Det är det som jag vill klargöra: Depression har inget alls med livet att göra. Under livets gång finns det ledsamheter, smärta och sorg, som alla vid rätt tillfälle och årstid är normala - obehagliga men normala. Depression är ett helt annorlunda område eftersom det involverar fullständig avsaknad: avsaknad av affekt, ansaknad av känslor, avsaknad av respons, ansaknad av intresse. Smärtan man känner under en djupare klinisk depression är ett försök från naturens sida (naturen avskyr trots allt vakuum) att fylla tomheten. Men i allt väsentligt är de djupt deprimerande bara döda människor som går och är levande döda.
Och mest skrämmande av allt är att om man, för att sätta fingret på vändpunkten, frågar någon som är mitt uppe i en depression hur han/hon hamnade där så kommer han/hon inte ha en aning. Det finns ett klassisk ögonblick i "Och hur solen har sin gång", när nån frågar Mike Cambell hur det gick till när han blev ruinerad. Det enda han kan svara är:"Successivt och sedan plötsligt". När nån frågar mig hur jag tappade förståndet så är det också allt jag kan säga."
Det var ett utdrag ur boken. Långt, jag vet, men ville ha med allt det, för att det beskriver så klockrent hur det är att ha en depression.
Ska avsluta detta nu, men det var bra att jag fick tillfälle att skriva om detta. Har funderat på det länge, och nu fick jag det gjort. =)
Kram på er så länge!
