Dikt ur "De Räknade Sorgernas Bok" av Dean Koontz
"Under vintermånens bleka ljus
på nattens kalla, stjärnbeströdda krus,
från snötäckt bergstopp lyft mot skyn
ekar skriket bort till havets bryn.
Från livlös vidd till mognad fält,
från stadens torg till enslig däld
hörs skriet av en plågad människas hjärta:
ett rop på lindring av en evig smärta,
ett rop om att förstå det plågans rus
där människor bor i vintermånens bleka ljus.
Ej skingras natten mer av gryning klar.
Vi bor i mörkret nu, som stannar kvar.
Och under vintermånens kalla ljus
Vår själ i hatets, rädslans, ensamhetens hus
gått vilse i det evigt mörka brus
där vintermånen strör sitt döda ljus."