Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
28
29
30
31
<<
Mars (2024)
>>


Förluster...

Nu börjar verkligheten komma ikapp mig. Känner mig väldigt ledsen, förvirrad och vilsen. Vet inte hur jag ska hantera detta ofattbara, att morfar är död.

Jag har upplevt så många förluster, att närastående har gått bort. Och det är som att varje förlust tar en bit av min själ. 

Alla förluster är olika, känns olika, är olika. Men ändå samma. Samma sorg, samma förtvivlan, samma smärta, samma frustration, och samma känsla av obegriplighet. Fast på olika sätt ändå.

Jag förlorade min biologiska pappa våren 1998. Det började brinna i hans lägenhet, och han kvävdes till döds av röken när han desperat försökte släcka elden. Dom tror att han råkade somna med en cigarett och att det var det som var brandorsaken. Han blev bara 50 år.

Min biologiska pappa, Dennis, och jag hade ingen riktig far-dotter relation. Han och mamma separerade när jag var liten, och sen har han varit frånvarande under störree delen av min barndom. Han var alkoholist, var i hela sitt liv ända till slutet, och levde ett väldigt struligt liv. Han satt även i fängelse vid ett flertal tillfällen. Men när jag var i 12-årsåldern så tog han kontakt med mig igen och ville börja träffa mig och "bli min pappa igen". Mamma levde då tillsammans med min styvpappa Kent, som har varit min pappa sen han och mamma träffades när jag var 9 år. Jag gick med på att träffas, även om det kändes konstigt för varken jag eller mamma hade hört en knyst från honom sen han och mamma separerade, mamma visste inte ens om han fortfarande levde. Men vi träffades och det kändes bra, och så började vi försiktigt och stapplande bygga upp vår far-dotter relation igen.

När han tog kontakt med mig hade han varit med i nykterhetsföreningen Länkarna ett tag. Så han var nykter nu, och ville fortsätta på den vägen. Han lyckades faktiskt hålla sig nykter i några år, (med ett par korta återfall bara), och under den tiden hade vi väldigt roligt och kom varandra nära.

Men sen gick det utför igen, och han tog ett återfall som han inte kom ur. Några månader innan han dog pratades vi vid i telefonen, och jag undrade varför vi inte hade träffats på ett tag och när vi skulle ses igen. Han sa då att han hade börjat dricka igen, ganska ordentligt, och han ville inte att jag skulle se honom i det skicket, han ville bespara mig det för min skull. Han sa att han skulle höra av sig igen när han mådde bättre.

Jag hann inte träffa honom igen innan han dog. På påskafton -98 fick jag veta att han dött i en brand i sitt hem. Det tog mig väldigt hårt. Och det tog mig lång tid att komma över. Det var precis innan min student också, och jag hade sett fram emot att han skulle få se mig ta studenten. Men han hann aldrig det.

Och i december år 2000, strax innan jul, dog min mamma i en trafikolycka, bara 43 år. Min älskade mamma som jag älskade mer än livet själv.

Hon har också varit missbrukare i hela sitt liv, blandmissbrukare, men främst tablettmissbrukare. Min uppgift i livet har varit att vara den som alltid varit tvungen att se efter henne, ta hand om henne, och försöka skydda henne, samtidigt som hon gjort detsamma för mig, naturligtvis eftersom jag var hennes dotter. Men det blev så att jag också fick ha dom uppgifterna gentemot henne. Så vårt förhållande till varandra har alltid varit ett slags symbiost sådant...alltid sammanflätat med varandra. På ett, vad jag har förstått det nu, ohälsosamt, icke normalt mor-dotter förhållande. Det blev som att vi under vårt liv, "växte ihop" med varandra, blev som en och samma person. Jag såg henne alltid både i hennes glädje och lycka, men även också i smärta och lidande. Och hennes lycka och glädje, blev mitt med. Men hennes smärta och lidande, det blev också mitt. Vi var en och samma, som delade på samma liv och samma känslor och upplevelser....alltid. 

Och under dom senaste åren av sitt liv innan hon dog, då var det riktigt illa. Riktigt illa. Hon levde med en man som var alkoholist och som misshandlade henne för jämnan, och hon missbrukade då både tabletter,alkohol och droger samtidigt. Jag bodde inte hos dom då, av eget val, utan jag hade valt att bo hos mormor och morfar, för jag orkade inte med det kaoset där borta. Men mina syskon bodde där, till och från när dom inte bodde hos Kent, och var tvungen att se och uppleva en hel del jävligheter. Det smärtar mig något oerhört, och kommer alltid göra.

Vid ett tillfälle så misshandlades mamma så svårt av sin man, att hon var nära på att avlida. Han misshandlade henne alltså nästan till döds. Hon fick ligga länge på sjukhus och återhämta sig, och bestämde sig då äntligen för att lämna honom. (Halleluja). Det krävdes alltså att hon nästan dog, av hans händer, för att hon skulle vakna upp och vilja lämna honom. Nåja...bättre sent än aldrig.

Hon flyttade in till mig, mormor och morfar ett tag, och den tiden var ju också på gränsen till ett enda stort kaos. Sen fick hon faktiskt en egen lägenhet, ute på landet kan man säga, i närheten av där hon bott tidigare med sin man. Men hon hann bara bo där i ett par månader, sedan slog olyckan till.

Hon var ute sent på en kväll och körde med sin moped. Hon åkte alltid överallt på den för hon hade förlorat körkortet på grund av rattfylla. Hon skulle köpa cigaretter för hennes var slut, sent på kvällen, ute på landet, becksvart ute. En lastbil som kom åkande såg henne inte utan körde på henne bakifrån i full fart. Hon dog direkt. Mopeden släpades med en bra bit under lastbilen, och mamma...hon slungades iväg som en trasdocka. Där slutade hennes liv. Kl 5 på morgonen kom det två poliser och ringde på dörren hos mig och mormor och morfar. Dom berättade vad som hänt mamma...och hela vår värld rasade samman.

Livet efter mammas död har varit en konstant kamp för mig. En kamp för att överleva, och orka fortsätta leva. Hennes död krossade mig och den livsgnista jag hade, och kvar av mig var bara ett tomt skal. Hon var min tvillingsjäl, och jag visste inte längre vem eller vad jag var utan henne. Vem det var meningen att jag skulle vara, och vem jag skulle bli, och hur jag skulle bli, utan henne. Jag var totalt vilse...omringad av sorg och smärta. Det är först nu jag har kunnat hitta mig själv igen, den jag är utan henne. Det har tagit 12 långa år, men jag är där nu. Men en del av mig är för alltid borta, borta med henne.

Min kära mormor gick bort sommaren 2004. Hon, och morfar, har alltid varit som mina extraföräldrar, en trygg punkt i en kaotisk tillvaro. Hon dog av ålderdom, av hjärtproblem. Att förlora henne var hårt. Och det tog lång tid att komma över. Men med åren så blev det lättare att hantera,

Och så nu, för en vecka sen, dog min kära morfar. Min absoluta trygghetspunkt i livet. Han dog också av ålderdom, han fick en lunginflammation som blev för svår för honom att klara sig ur. Och sorgen och saknaden efter honom kommer att bli svår...mycket svår. Vet inte hur det kommer att bli. Det kommer att gå upp och ner, det kommer kännas svårt ibland, okej ibland, och outhärdligt ibland.

Men jag orkar inga fler förluster nu. Jag orkar verkligen inte. Men fler kommer det att bli, för sånt är livet. Och jag hatar att det är så. Jag hatar att behöva "vänja sig" vid den tanken, att så är det. Inom några år kommer min hund att gå bort, hon börjar bli gammal nu, hon är 8 år. Hur jag ska klara det, det vet jag inte. Hon är min bebis, min kärlek, mitt allt. Jag har förlorat husdjur förut, många, men det är alltid lika svårt. Längre fram kommer min farmor att gå bort, och min pappa Kent. För så är det...dom blir äldre. Alla kommer dö så småningom, även jag.

Men min egen död oroar jag mig inte för eller är rädd för, det tar jag med ro. Det är andras död jag är rädd för, att förlora dom jag älskar. Det tar jag mycket hårdare. Det är mycket svårare att bli den som lämnas kvar, i sorgen, i smärtan, och i förtvivlan.

Så man får vara tacksam för tiden man får med sina älskade. Jag är oerhört tacksam över den tiden, och det livet, jag fått med mina älskade som gått bort.

Jag tror på Gud, och på att mina nära och kära är där, hos Gud, och med varandra. Och att det är där jag också hamnar när min tid kommer. Bara Gud vet när det blir, och hur det sker. Jag lägger mitt liv och mitt öde i Guds händer. Och under tiden ska jag försöka göra det allra bästa med den tid jag har, och det liv jag har.

Det har jag bestämt mig för.

 

 

 

 

 


       
6 Mars 2013  | Lite allt möjligt | 0 kommentar
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida