Igår var en tung dag. Alla i familjen samlades igår hemma i morfars lägenhet för att diskutera vad vi skulle göra med alla hans saker och om vi alla ville ha något, minnessaker och dyligt. Vi kommer dela upp hans saker, möbler och annat mellan varandra. 

Det kändes så jobbigt, och så konstigt, att vara hemma hos morfar och veta att han är borta, han kommer aldrig tillbaka igen. Det var väldigt tungt. Och om drygt en vecka kommer hans begravning att vara. Och hur jobbigt kommer inte det att bli...?

Jag känner mig så trött nu....

Här är en fin dikt, som jag älskar, och som jag tror att alla kan känna igen sig i.

BEFORE I GO

"When my life has reached it’s very end,
and I take that final breath,
I want to know I’ve left behind,
some good before my death.

I hope that in my final hour,
In all honesty I can say,
that somewhere in my lifetime,
I have brightened someone’s day.

That maybe I have brought a smile,
to someone else’s face,
and made one moment a little sweeter,
while they dwelled here in this place.

Lord, please be my reminder,
and whisper softly in my ear,
to be a “giver” not a “taker”,
In the years I have left here.

Give to me the strength I need,
open up my mind and my soul,
that I might show sincere compassion,
and love to others before I go.

For if not a heart be touched by me,
and not a smile was left behind,
then the life that I am blessed with,
will have been a waste of time.

With all my heart I truly hope,
to leave something here on earth,
that touched another, made them smile,
and gave to my life… worth."