Jag är väldigt öppen med mitt liv. Jag kan berätta allt, erkänna allt, stå för allt, som händer och sker in mitt liv. Jag hymlar aldrig, skäms aldrig. Det har jag ingen anledning till. I´m keeping it real...always. Av mig får man antingen hela mig, eller inget av mig. Så är det.

Mår väldigt dåligt just nu. Har gått in i en depression igen.

Av alla steg jag tagit framåt den senaste tiden, känns det som att jag har halkat åtminstone två steg tillbaka.

Vet inte hur jag ska hantera mitt liv just nu. Sorgen efter morfar. Han har varit borta lite mer än en månad nu, och det har fortfarande inte sjunkit in. Jag är i förnekelsefasen, jag kan helt enkelt inte acceptera att han är borta. Det går inte. Så fort jag tänker på honom, att han är borta, så stöts den tanken genast bort igen, direkt. Jag kan inte acceptera det. Inte än.

Och min ekonomi är katastrof också. Den har i och för sig varit det under lång tid, så det är inget nytt, men när morfar levde så kunde han alltid ställa upp med pengar när det var kris. Har alltid fått hans hjälp när jag behövde det. Nu kan jag inte få det längre, och nu är det verkligen kris. Jag får pengar från FK för jag är sjukskriven, men får inte tillräckligt för att klara mig så jag får pengar från soc också, och det är ju existensminimum, det allra minsta tänkbara att leva på får man då. Dom betalar vissa saker åt mig om jag inte har råd med det, som elen, avgift till a-kassan, läkarbesök, mediciner på recept, busskort, mat och lite hygienartiklar...och inte mer än det. Inte ett öre mer. Dom betalar inte bredband, tv-avgift, pengar att fylla på mobilen, receptfria mediciner, kostnader för husdjur, eller andra "nöjen". Har aldrig råd att köpa något till mig själv, så som kläder, smink, teknikprylar, saker till hemmet, äta mat ute, eller annat roligt man kan tänkas lägga pengar på. Det har jag fått avstå från för längesen. Jag lever verkligen på existensminimum. På riktigt. Så krisen med ekonomin skapar oerhört mycket oro och ångest hos mig, som inte hjälper till i mitt tillfrisknande direkt.

Jag tillhör den "fattiga kategorin människor". Det kanske inte är det intrycket jag ger (eller jag vet inte om jag ger ett sånt intryck alls) men jag lever jävligt fattigt. Det har jag gjort länge. Och har det varit riktig kris, så har jag alltid kunnat få hjälp med pengar av morfar, till nån räkning, till mat, till att fylla på mobilen, till saker till min hund, till mediciner som inte soc betalar, till presenter när någon fyller år om jag inte har råd med det, och annat nödvändigt. Nu är det säkerhetsnätet borta. Nu är morfar borta. Och med honom är mycket av min solida grund borta.

Morfar var så mycket för mig, alltid, i alla åldrar jag varit i, från nyfödd till nutid. Han, och mormor, har alltid varit min stora trygghet i livet, när tillvaron annars var i kaos. Galenskap, vansinne, och kaos. Det är så mitt liv har varit. Hemma hos morfar och mormor i deras villa var min trygga lilla oas, genom hela livet, när vansinne rådde utanför.

Nu är dom borta, och jag är vuxen...och kaoset har stillnat. Men bara på ytan. För inuti mig lever en kvarleva av det massiva kaoset kvar, som en liten vulkan inne i mig, som då och då får ett litet utbrott och sprutar upp både minnen och känslor från det ändlösa vansinnet som var mitt liv. Som hotar att slita mitt förnuft och mitt förstånd i trasor.

Kärleken är det som håller mig förankrad. Kärleken till min familj, min hund och mina nära vänner. Och deras kärlek till mig. Villkorslös kärlek, alltid, i evighet. Den håller mig här, det håller mitt förstånd i schack, och håller mig jordbunden, vaken, verksam i vardagen. Den håller mig villig att försöka, att kämpa, att vilja.

Kärleken är det enda som betyder något...i slutänden.

(Om någon skulle vara intresserad, så har jag skrivit ett väldigt långt inlägg här i bloggen där jag berättar om mitt liv och mycket av det jag gått igenom och varit med om. Skrev det i början av 2008, så det är några år sen. Allt jag upplevt får naturligtvis inte plats, så jag har fått korta ner det väldigt mycket, så det är bara toppen av isberget kan man säga, men det berättar ändå en hel del. Men det är MYCKET att läsa, och svåra saker att läsa om, men vill ni så får ni gärna, för att komma närmare mig och förstå mig bättre. Lägger in direktlänken här, så kommer ni direkt till det inlägget, som heter "Berättelsen om mitt liv".)

http://www.nogg.se/blogg.asp?idBlogg=503731&intShowMenu=a6&idHomepage=26514