Detta inlägget bli lite långt, har mycket att få ur mig känner jag.
Jag börjar må lite bättre nu, börjar vakna till lite. Det måste jag göra. Även om det är väldigt svårt för mig nu, måste jag vakna till.
Jag försöker fokusera på positiva saker. Som att våren är här nu...typ. Att det går bra för mig i min rehabilitering. Min underbara familj och mina fina vänner. Att jag verkligen vill leva nu, vilket är ett stort framsteg för mig.
I så många år som jag haft en dödslängtan. I så många år som jag längtat efter att få följa mina bortgångna familjemedlemmar dit dom är. Jag har längtat så mycket efter att få dö att det gjort ont i mig. En smärta som jag kallar livssmärta, alltså att det varit så jobbigt för mig att fortsätta leva att det gjort fysiskt ont, att längtan efter att få dö har gjort fysiskt ont i mig. En smärta av att leva. Så har det varit för mig, i många år.
Jag trodde aldrig att den dödslängtan skulle försvinna. Jag trodde att jag var fast med den, att jag var "fast" med livet. Jag såg livet som ett fängelse jag skulle behöva tvingas vara i under en lång, lång tid till. En outhärdlig tanke var det.
Men, under över alla under, dödslängtan har försvunnit nu...eller inte försvunnit utan snarare ersatts, med livslust. Något jag aldrig känt naturligt förut. Inte som man "ska" känna det. Den livslusten jag hade en gång i tiden, den var bara ursprungen ur mina överlevnadsmekanismer, något jag var tvungen att ha för att kunna hantera livet som det såg ut då. Men den livslusten var inte naturlig, inte äkta.
Den livslusten jag känner nu är helt annorlunda, den känns äkta, den är äkta. Det är stor skillnad, let me tell you. Och det är det allra största framsteget jag hittills har gjort i mitt arbete med mig själv. För utan riktig livslust, då förändras...nada.
Jag längtar fortfarande efter att få tillhöra andevärlden, eller "andra sidan"...det kommer jag alltid att göra...men den längtan kommer inte längre vara ett hinder för mig i livet. Det kommer inte vara det jag strävar efter. Det kommer bara vara något underbart jag vet finns där för mig när jag levt färdigt mitt liv. Och tills dess tänker jag leva.
Jag vet att många, säkert dom flesta, har väldigt svårt att förstå det jag pratar om. Min längtan att dö. Det naturliga i människan är ju att vilja leva så länge som möjligt, njuta av livet, och att gärna förtränga att vi en dag faktiskt kommer att dö. Allt annat tänkande är "avvikande" och "onaturligt" och "obegripligt" enligt dom flesta. Jag vet att det är så.
Men jag har levt sida vid sida av "den mörka sidan av livet" i hela mitt liv, med döden ständigt i periferin, så jag har alltid haft tankar, funderingar, resonerande, och känslor angående det existentiella. Livet och döden går hand i hand, vare sig vi vill tänka på det eller ej. Vissa tänker mindre på det, vissa tänker mer på det, och vissa väljer att inte tänka på det alls. Alla är vi olika.
För mig har det alltid varit ständigt närvarande, omöjligt att undvika, därför är mina tankar och känslor ständigt i ämnet livet och döden, och allt däremellan.
Många, har jag märkt, är väldigt obekväma med det, att diskutera sånt, eller ens tänka på sånt. Fast mina närmaste vänner har inga problem med det, tack och lov. Men många andra har tydligen det, ja för då skall det raskt bytas samtalsämne, gärna till något roligt och glatt och käckt och hurtigt, gärna kunna skratta och skämta bort alla "obekväma" saker, och folk vill då istället prata om "säkra saker" som dom känner sig bekväma med, som det senaste fylleminnet, eller vilken cool ny mobil dom köpt, eller senaste ligget, eller vilken jävla lång kö det var senast dom var på systemet...eller nåt annat mer trevligt och bekvämt samtalsämne. Nästan desperat att få något annat att prata om. Och visst får dom göra det om dom vill. Alla har sina skäl.
Men för mig är det annorlunda. För mig är dom samtalsämnena som andra kan tycka är "mer trevliga och bekväma", vara väldigt ytliga och meningslösa. Men jag kan prata ytligt jag med. Men personligen ser jag mer mening i att prata om "djupare" saker, som det existentiella, livet och döden, människans känslor och psyke, det andliga och liknande. Men väldigt få personer är villiga att prata om sånt. Jag säger absolut inte att jag på något sätt är bättre än andra för det, absolut inte! Jag säger bara att mina intressen, och mitt sätt att se vad som är relevant och viktigt här i livet, skiljer sig från många andras.
Min tro på Gud och på andevärlden är oerhört viktigt för mig. Utan den hade jag gett upp, eller tagit livet av mig för längesen.
Jag har alltid trott på det övernaturliga, sen jag var barn, men det var först när jag kom i övre tonåren jag också började tro på Gud, livet efter döden och andevärlden. Jag började läsa många böcker i ämnena, jag fullkomligt slukade såna böcker, läste hur många som helst i ämnet andlighet. Först lånade jag på biblan, men sen började jag köpa dom. Jag letade i bokaffärer, i antikvariat, och på senare tid även på nätet. Nu har jag ett femtiotal andliga böcker, med allt från Medium berättar, till Reinkarnation, till Gudsupplevelser, och Änglamöten...och även ämnet Andlighet-Universum, att universum och andevärlden är båda sidor av samma mynt, så att säga. Jag älskar allt som har med dessa ämnen att göra.
Och jag vill starkt påpeka, att jag INTE är kristen eller tillhör någon annan religion. Min tro är fri, och inte bunden till något...den bara är det den är. Jag går inte i kyrkan, jag tror inte på bibeln, jag är inte ens döpt eller konfirmerad, och jag är inte ens medlem i Svenska Kyrkan, har aldrig varit det. Jag har min fria tro, utan regler, utan dömande, utan villkor, utan trångsynthet och girighet. Min tro bara är. Gud bara är...andevärlden bara är...tron bara är...
Men jag har däremot fått den uppfattningen att många använder Gud som "någon" som ska "städa upp efter våra misstag och handlingar"...det tycker folk ofta vare sig dom tror på Gud eller ej.
Dom flesta som ska argumentera mot att Gud skulle finnas, dom börjar ofta med "Om Gud nu finns så kan väl "han" göra så att alla fattiga i världen inte behöver svälta, att alla krig stoppas, att såna hemska saker som våldtäkt, mord och liknande inte ska finnas, att ingen, varken barn eller vuxen, ska behöva lida mer",...etc, etc.
Kort sagt....om Gud nu finns ska han "städa upp efter människan", och människan ska inte behöva ta ansvar för sina egna handlingar och konsekvenserna av det. Varför ska människan behöva göra det, för om Gud nu finns så kan väl han bara "trolla bort" allt det där....så är det bra sen och frid och fröjd? Så eftersom det nu finns fattigdom, krig, och våld, och så mycket lidande i välden, så är det ju ett slags bevis i sig, att Gud inte finns, tycker många då. För om Gud fanns, så skulle ju han som sagt bara städa bort allt det där...och vi människor slipper då stå för våra egna handligar och konsekvenserna av det.
Det sättet att tänka och resonera är så jävla barnsligt och så jävla trångsynt, så det finns inte ord för det. En femåring kan resonera så, för dom vet inte bättre...men att vuxna människor resonerar så? Man måste väl för fasen kunna tänka lite outside the box, i lite djupare och större perspektiv än så, som vuxen människa eller?
Nå, min personliga åsikt och uppfattning är att det är ju människan som beter sig girigt, våldsamt och idiotiskt åt, begår fruktansvärda handlingar både mot andra människor och mot världen i sig. Då är det faktiskt upp till människan att stå för sina handlingar, ta konsekvenserna av det, lära sig av det och försöka göra nåt bättre av det. Om människan fuckar upp, så är det också upp till människan att fixa det den har fuckat upp...det är inte upp till Gud att fixa människans misstag. Det är upp till oss att fixa våra egna misstag, och lära oss av det.
Att skylla på Gud hur världen har blivit, det är att försöka få oss själva att komma undan ansvaret så att vi själva slipper att lösa det. Att skylla världens problem på Gud är det "bekväma" sättet för oss själva. För bekväma är vi människor, vi vill alltid ha nåt eller nån annan att skylla allt på så att vi själva slipper ta ansvar. Och Gud är den perfekta syndabocken. Det är Guds fel, vare sig Gud finns eller ej.
Nä, vi människor har själva det yttersta ansvaret på hur samhället och jorden vi lever på är och ser ut. Det vi har ställt till med, måste vi själva fixa. Vi måste själva ta ansvar. Vi måste själva lösa det till något bättre. Vi måste bli bättre, helt enkelt.
Guds roll i det hela, enligt min personliga åsikt, är att bara finnas där, observera oss, stötta oss, vägleda oss, hjälpa oss, och älska oss. På det sättet det är menat, inte alltid efter vad vi begär och hur vi resonerar. Han har gett oss vår fria vilja, den allra största gåvan vi kunde få, men med den följer också ansvar, vilja, insikt, engagemang och förståelse. Med vår fria vilja kan vi göra allt, skapa allt, bli allt, utan att Gud blandar sig i det....men vi kan också förstöra allt, och Gud blandar sig inte i då heller. Det är inte upp till Gud. Det är upp till oss. Och om vi har den fria viljan att förstöra, så har vi också den fria viljan att laga och bygga upp det vi förstört.
Det är vårt ansvar som människor...inte Guds ansvar.
Vi människor är bara här på jorden under en oerhört kort tid, räknat i kosmiska och andliga mått, och vi bestämmer själva hur och vad vi vill göra med den tiden.
Ska vi göra vårt bästa, eller vårt sämsta? Hur vi än väljer är det upp till oss själva hur vi behandlar andra, och vår jord. Både vi själva, och jorden, och hela mänskligheten så som vi känner den, förtjänar alltid det bästa.
Det...är vårt ansvar, inte Guds.
