Det är verkligen en underbar upplevelse att ha blivit älghundsgåare. Nog för att man har gått med hund förut (då tänker jag på Thai), men det är som att man ser allt med andra ögon nu och man slipper dessutom sitta stille på en stubbe, som postare.

Tillsammans med jaktlaget bestäms kvällen innan, vilket område som skall gås.

Nu går man på ställen, man sällan går med en trädskällare och man får jämnt tänka på att gå rätt i vinden, vilket gör mig mycket förvirrad ibland, då vinden i en kulle kan snurra från alla håll.

Ibland är man postare på förmiddagen och ibland på eftermiddagen.

Jaktledaren och jag turas om att gå olika pass. Ena dagen får jag börja och nästa dag jaktledaren, och tvärtom.

Eftersom Eiko jagas in, ser jag verkligen till att inte gå för fort. Kameran hänger som vanligt på bältet och den åker upp lite då o då. Det känns riktigt vemodigt att lämna alla kantareller man passerar...men då får man hellre plocka på väg till kojan, så att man kan avnjuta dom på en husmans tillsammans med goda jaktkamrater ♥

Det är verkligen magiskt att vara hundgåare, att lugnt och stillsamt få gå ensam i skogen och se allt det underbara, höra underliga ljud, få besök av lavskrikan, se ugglan fånga en sork, höra renen stångas och själv hoppa högt då man nästan trampar på en fågel eller hare (=

Vill dela med mig av bilder som jag har tagit under veckan och nog är det sant att man lätt kan bli religiös, då man går där som en ensam liten människa i en stor gammal urskog/myra ♥

Blaikfjället med utsikt mot Vilhelmina

Soluppgång

Postar Lage

Fikatajm, jaktlaget

Sotning

Det är inte förunderligt att jag älskar mitt liv som jägare…..och trattisarna, dom finns kvar (=

Idag plockade jag 3,5 kilo på två timmar, men då jagade jag inte förstås ;-)

Ha de bäst!