Denna veckan har varit lite bättre, har mått tillräckligt bra för att ha kunnat gå till arbetsträningen i alla fall. Får se hur helgen blir, men förhoppningsvis håller sig migränen borta.

Men börjar känna mig nere, tror att jag kommit in i en depression igen. Vet inte riktigt varför...ibland finns det inget klart svar på det. Det bara händer.

Det kanske är hösten i alla fall. Trodde inte den skulle påverka mig, men det kanske den gör. Hösten för mig representerar början till död, död på något. Sommaren dör, all växtlighet dör, värmen dör...och den kalla, mörka vintern kommer...själva döden. Har alltid sett hösten på det viset. Det hjälper inte med "alla vackra färger" i naturen och sånt man hör många prata om. Hösten är början på död. Så är det för mig.

Ibland har jag perioder då minnen bara forsar över mig, dåliga som bra, och jag kan inte hejda det. Alla minnen gör ont, på sitt sätt, och jag känner mig överväldigad. För jag minns så in i helvete jävla mycket...av allt. Att jag har ett väldigt bra minne och minns mycket av allt som hänt och som jag upplevt (mycket mer än de flesta minns av sitt liv, har jag förstått ) är ofta en stor börda. Ibland orkar jag inte med det. Men jag kan inte kontrollera det, jag kan inte stänga av det. Det är en förmåga jag är född med, som antagligen blivit en form av överlevnadsmekanism för mig, och jag har för länge sen varit tvungen att acceptera det.

Men ibland blir jag arg, och frustrerad, för att minnas för mycket är inte alltid positivt, snarare tvärtom. Men det positiva har varit att jag tack vare allt jag minns har kunnat få en klar bild för mig själv över mitt liv. Jag har kunnat se och förstå själva helhetsbilden väldigt bra, vilket har hjälpt mig i min process att bli bättre.

Men det kan också driva en till vansinne ibland. Alla minnen som trängs i huvudet, jag förstår inte hur allt får plats, och att jag dessutom har tillgång till allt jag minns....att minnena inte gömmer sig bättre. Ibland önskar jag att dom gjorde det...gömde sig. Men det gör dom inte. Dom finns där...hela tiden...alltid.

Detta kan också driva in mig i depressioner, just minnena. Att behöva hantera alla på en gång. Och med minnen så kommer känslor som hör till minnena. Så det är inte bara alla minnen jag måste hantera på en gång, det är känslorna som följer med dom som jag också måste hantera.

Ibland önskar jag nästan att jag var en person som drack alkohol. Det är vad dom flesta brukar ta till när "saker blir jobbigt". Mer alkohol eller mindre alkohol, men dock alkohol. Och det är heeeelt och totaaalt accepterat. Ingen människa ifrågasätter nån som gör det...dricker för att man är upprörd, ledsen, arg, har varit med om nåt jobbigt och vill "pigga upp sig"....det är lika normalt och självklart för folk som att man fäller upp ett paraply ute när det regnar. No big deal.

Men om någon, någon som jag till exempel, tar medicin ("tabletter") för samma sak...då tar det hus i helvete! För "tabletter" är så hemskt och så fruktansvärt och så farligt, och man kan bli missbrukare och kära nån och herregud....! Då frågar jag, vad är skillnaden?

Om någon är upprörd eller ledsen över något och inte står ut med känslan, och går ut med sina kompisar och tar några drinkar för att bli gladare, eller kanske tar några glas vin hemma för att lugna nerverna...och jag känner mig upprörd eller ledsen över något och tar en lugnande tablett, eller två, medicin med specifik dosering som läkaren skrivit ut....vad är skillnaden frågar jag? Varför är det okej att dricka alkohol vid sådana tillfällen, men det blir en jäkla liv på andra när det gäller att ta medicin, för samma syfte? Vill väldigt gärna veta detta. Den som har ett vettigt och rimligt svar på det kan väl snälla tala om det för mig!

För jag blir vansinnig när folk reagerar som om jag har mördat någon om jag berättar att jag äter lugnande medicin då och då, och receptbelagda värktabletter, som innehåller morfinliknande substanser, för min huvudvärk...men att dom (typ alla) i sin tur dricker alkohol för att uppnå olika stadier i humör eller sinne, det ska ju vara helt förståligt och acceptabelt och inget att prata om eller ifrågasätta.

Någon får gärna berätta, varför jag till exempel, bara utan att ifrågasätta eller ens fråga eller undra, för då är man en jobbig gnällkärring, varför folk dricker, när och hur mycket....men dom kan föra ett jäkla liv över att jag "tar tabletter"....för det är ju så fruktansvärt och hemskt att göra det.

Snälla, förklara för mig denna otroliga dubbelmoral...! Vill gärna ha ett svar på det innan jag dör. Då kan jag dö tillfreds.

Suck...är väldigt trött just nu och känner en otrolig müdkeit. Borde antagligen lägga mig....det är nu mitt i natten. Så jag tar väl mina tankar och minnen och går och gör just det. By the way...jag tar sömntabletter också...har gjort det i många år. Om det är någon som vill gå loss med kritik mot det...? 

Nåja, jag hoppas att jag snart kommer ur denna depressions-perioden snart...och att huvudvärken håller sig ur vägen.

Dystert inlägg...men man måste få klaga lite då och då och häva ur sig saker som tynger en...eller hur? ;-)

Nu ska jag gå och sova. Kram på er så länge!