Nä, nu räcker det med self-pity...jag orkar inte känna mig nere längre. Ibland blir man så deprimerad så man orkar inte ens vara deprimerad. Så känner jag nu. Things will get better...in time. You just gotta have faith. 

Nästa vecka kommer min storasyster Maria och hälsar på. Hon ska ha föreläsning här nere i Göteborg, och passar då naturligtvis på att hälsa på och bo hos sin kära syster yster.  Det var ett bra tag sen vi träffades nu, så det ska bli helt underbart roligt! Love her so much...! 

För dom som inte redan vet, så har Maria ett eget företag där hon driver föreläsningsverksamhet, och hon åker runt om i landet året om och föreläser om ADHD. Hon har själv ADHD som hon haft hela livet och har levt ett väldigt svårt liv och har alltid haft det väldigt jobbigt på grund av sin ADHD-problematik, så hon vill nå ut och sprida så mycket kunskap som möjligt i ämnet till så många som möjligt. Och inom det området, är hon faktiskt lite av en "kändis", och en väl ansedd expert. *stolt över henne*   

Hon föreläser mest själv, men har också föreläst tillsammans med bland annat artisten Petter, och bandyproffset Pelle Fosshaug i Göteborg 2011, i en föreläsning som hette Get The Story, och både Petter och Pelle Fosshaug har ju som bekant båda kommit ut med att dom har ADHD. Maria och Pelle Fosshaug, och min vän Hasse, har också medverkat i en dokumentär som sänts på tv som heter "Mitt huvud är en torktumlare". Den är otroligt bra och finns på nätet att se.

Här är en reklambilden för Get The Story, där Maria var med. 

Här är också en länk till en artikel, en av många, som Maria har förekommit i, och även en länk till hennes hemsida, om någon skulle vara intresserad att få mer information om hennes föreläsningar. 

http://www.arvidsjaur.se/sv/Info/Arkiv/2012/Januari/Forelasning-Flickor-med-ADHD/

http://www.maria-andersson.se/

Ska också lägga till att jag och Maria har samma biologiska pappa, men inte samma mamma. Så vi är halvsyskon. Men jag är halvsyskon med alla mina syskon, skillnaden är att mina yngre syskon har jag växt upp hela livet med, (och vi har alla samma mamma men inte samma pappa), jag och Maria har inte växt upp tillsammans och bara haft sporadisk kontakt under barndomen, och har först nu som vuxna hittat tillbaka till varandra och skapat en systerrelation. Och nu är den underbar och obrytbar.  

Maria växte upp i olika fosterhem, för vår biologiska pappa var alkoholist och blandmissbrukare och fick helt enkelt inte ha kvar Maria för myndigheterna, och hon placerades i fosterfamilj. Några år senare träffade vår pappa min mamma och de fick mig, men myndigheterna lät inte Maria bo hos oss ändå, eftersom vår pappa fortfarande var missbrukare. Så hon växte upp i olika fosterfamiljer med sporadisk kontakt med vår pappa. Han var en "från och till-pappa", som försvann då och då, och dök upp igen, för att sen försvinna igen. Sån var han för mig också. Totalt opålitlig som förälder...vilket är synd, för han var en bra människa egentligen. Men missbruket tog över, och hans olika vistelser i fängelse, och gjorde att han var helt frånvarande i mitt fall. Maria hade mycket mer kontakt med honom än vad jag hade. Men under tonåren fick jag och han kontakt igen och började bygga upp en typ av relation.

Tyvärr så dog vår pappa, som hette Dennis, i en brand i sitt hem Påsken  -98, strax innan jag tog studenten. Han blev bara 50 år. Och han är saknad och älskad. 

Men när jag var 10 år träffade mamma min nuvarande styvpappa Kent, som sen dess varit min pappa, i vått och torrt...och alltid har känts som en pappa för mig, mer än vad min biologiska pappa någonsin gjort.

Och här är en bild på mig och min kära yster.