Igår, måndag, var jag hos veterinären igen med Kiara för att ta bort stygnen på hennes sår. Det gick bra. Såret har läkt väldigt bra och det har inte varit några problem alls med det...tack och lov. Allt har gått bra och hon mår bra nu och är helt sig själv igen.

Men jag fick också veta resultatet av provtagningen dom gjort på tumören. Tumören var elakartad. Och det betyder att risken att det kommer komma tillbaka är väldigt stor och kan då sätta sig där det inte går att operera, som i lungorna eller i lymfkörtlarna. Då finns det inget annat val än att avliva henne.

Att få höra det var förbannat jävla jobbigt. Jag blev så ledsen och så jävla knäckt. Hon kanske bara har ett år kvar eller så, om jag har tur. Kanske till och med kortare än ett år, om jag har otur. Fy fan vad jobbigt det var att höra...!

Vet inte hur jag ska hantera detta just nu,. Känner mig väldigt ledsen och förtvivlad. Att kanske snart förlora henne, det kommer knäcka mig. Hon är mitt barn, min bästa vän, min livskamrat, mitt liv. Det har alltid bara varit hon och jag. I iallafall 7 av hennes 9 år. Hela mitt liv och min tillvaro har kretsat kring henne.

Dom som har eller haft husdjur och känt den kärleken och det bandet det skapar, förstår mig precis. Andra som inte upplevt det kanske tänker, "men herregud, det är ju bara en hund...." Om ni visste hur fel ni har....

Iallafall...jag måste börja förbereda mig mentalt och känslomässigt för att snart förlora henne. Kanske får jag ett halvår till. Kanske till och med ett år, kanske lite längre...men det är inte troligt. Så länge hon mår bra är det ingen fara. Börjar jag märka på henne att hon börjar må dåligt, då är det dags.

Jag trodde verkligen jag skulle få mer tid med henne. Hon är 9 år, vilket i och för sig är ganska gammalt för en hund, men hundar kan bli 13-14 år om man har tur. Min förra hund Bonnie blev 12 år. Hon fick också  cancer och var tvungen att avlivas dagen innan sin 12-års dag. Det var fruktansvärt jobbigt, det kommer jag ihåg. Så jag har varit med förr. Men man glömmer smärtan...tills det är dags igen. 

Nåja...Kiara mår bra nu iallafall. Och nu är nu. Hon behöver mig nu när hon mår bra och vi kan njuta av tiden vi har tillsammans. Därför tänker jag inte bryta ihop helt, fast det är det jag helst skulle vilja.

Vi får ta en dag i taget helt enkelt. Tillsammans....