Startsidan Blogg Fotoalbum Vänner Gästbok Om mig Videoklipp Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
26
27
28
29
30
31
<<
Maj (2020)
>>


Dumhet och idioti...!

Detta kommer att bli ett lite längre inlägg, som det blir ibland. Har mycket jag vill säga.

Ibland blir jag så jäkla förbannad. Förbannad på hur trångsynta, osympatiska och okänsliga människor kan vara. Hur så många människor ofta har en förmåga att bara se saker och ting i svart eller vitt,  som antingen-eller. Att inte kunna förstå alls att det finns en helvetes massa gråskalor mellan det svarta och vita, och en helvetes många mellanlägen mellan antingen-eller.

Jag ska förklara vart jag vill komma med detta.

Ibland spelar det uppenbarligen ingen roll hur man gör, vad man gör, eller hur man är...folk hittar alltid nåt jävla fel. Man kan visserligen inte göra alla "nöjda", men nån jävla måtta får det ju ändå vara på hur trångsynt man kan vara och ser på saker.

Min lillasyster berättade nåt som fick mig att bli väldigt upprörd och förbannad, när vi hade en diskussion om saker och ting...vilket vi ofta har. Hon har ju (precis som jag, precis som alla mina syskon) upplevt och gått igenom väldigt svåra saker under barndomen, i livet. Många trauman, och vi har alla hanterat det på olika sätt...eftersom vi alla är olika individer. Alla människor hanterar saker och ting på olika sätt, det finns ingen "mall" (som många tycks anta) som alla ska följa. Och man ska acceptera det, och framför allt respektera det, och förstå att alla måste gå sin egen väg i livet, lära sig hantera saker och ting på sitt eget sätt, bli en egen person.

Min lillasyster har väldigt svårt för att prata om det hon har gått igenom med andra människor, berätta om det. Och naturligtvis är det inget fel i det, det är helt och hållet upp till henne. Men jag är tvärtom, jag har absolut inga som helst problem att prata om mina svåra upplevelser och hur dåligt jag mått som följd av det, jag är en extremt öppen person, när det gäller allt. Det är sån jag är. Så eftersom hon och jag är så olika när det gäller det, så frågade jag henne varför hon har så svårt att berätta för andra om sina svåra upplevelser. Dels så har hon fått för sig (anser jag) att man ber om att folk ska "tycka synd om en" när man berättar sånt och det är ju "fult"...att andra ska typ "tycka synd om en". Man ska ju inte "beklaga sig" för det är ju "fult" att göra. Det är så hon ser det. Det är felaktigt anser jag. Det är en kvarleva från förr i tiden när man absolut inte skulle prata om sina problem utan istället sopa allting under mattan och låtsas som att allt var bra. Det var fel då, och det är fel nu. Det kommer alltid vara fel. Av uppenbara och självklara skäl som inte ens behöver förklaras. Så det är synd att hon ser det så, tycker jag.

Sen sa hon också att hon har upplevt att hon inte har blivit trodd många gånger när hon berättat om det hon upplevt, för att hon inte "verkar må tillräckligt dåligt av det". Hon verkar må för bra...och då kan ju inte det hon säger att hon varit med om vara sant. Har vissa sagt.
Och det var det som gjorde mig så fly förbannad när jag hörde det!

Vad fan är det för nåt?! "Hon verkar inte må tillräckligt dåligt och verkar inte ha tagit så stor skada av det, så då kan det inte vara sant det hon berättar att hon varit med om". Är folk helt jävla dumma i huvudet?! Vad fan är det för jävla helvetes korkat resonemang?! (Ursäkta att jag svär så).

Hon har helt enkelt hittat sin egen väg i livet, sitt eget sätt att hantera sina upplevelser och andra saker och ting på, och gjort det jävligt bra! Hon har ett väldigt starkt psyke. Hon har inte låtit det hon har upplevt knäcka henne, utan hittat ett sätt att hantera sina upplevelser på ett bra, sunt sätt, och hittat ett sätt att leva som är bra för henne och som hon mår bra av! Konstigare än så är det inte....! Då ska man väl bli glad, fan överlycklig, för hennes skull och ge henne en eloge för det...istället för att säga att "hon kan ju inte ha upplevt allt det svåra hon säger, för hon mår inte tillräckligt dåligt". Helvete vad förbannad jag blir!

Jag är så otroligt stolt över henne, över alla mina syskon, för dom har alla hittat sin egen väg i livet och har alla hittat ett eget sätt att hantera och bearbeta sina upplevelser på. På olika sätt, eftersom dom är olika personer, egna individer. Och jag kunde inte vara mer stolt över dom! Dom har alla blivit helt fantastiska personer och lever sina egna liv och har det bra på sitt sätt.

Jag har då faktiskt upplevt tvärtom än min syster, kan man säga. När det gäller hur folk har reagerat på mig, på min historia och på mitt mående. I mitt fall har det varit väldigt annorlunda. Jag har tagit väldigt stor skada och blivit svårt traumatiserad av allt helvete jag upplevt, både som barn, som tonåring och som vuxen. Jag har alltid mått väldigt dåligt psykiskt och känslomässigt, men förträngde det och tryckte ner det så länge jag bara kunde, på grund av att omständigheterna krävde det av mig. När jag inte kunde det längre, så exploderade det inom mig och allt vällde över, som en vulkan som får utbrott. Och jag bröt ihop fullständigt. Jag fick diagnosen svår depression och PTSD (Post Traumatic Stress Disorder...Posttraumatiskt stressyndrom) som följd av många trauman under många års tid, och jag blev sjukskriven. Och var sjukskriven i 9 år. Detta har jag skrivit om tidigare i bloggen.

Eftersom jag bröt ihop helt och blev sjukskriven när jag bara var 25 år...så hade många svårt att förstå att jag "kunde må så dåligt" som jag gjorde...för "unga människor kan ju inte må så dåligt". Jag fick alltså utstå mängder av kritik, misstro och blev dåligt behandlad...för att jag "mådde för dåligt"...vid så unga år. Så har det varit för mig sen dess. Det har alltid funnits människor som har gett mig kritik, stött bort mig, eller behandlat mig taskigt och respektlöst, för att jag har mått så dåligt som jag gjort. För det är nämligen också "fult" i vårt samhälle, precis som förr i tiden, att må dåligt psykisk. Då är man mindre värd som människa...tydligen.

Så min lillasyster har alltså blivit misstrodd, för att hon MÅTT BÄTTRE än vad man kanske förväntar sig att en person som upplevt mycket svåra saker gör....och jag har fått kritik och blivit dåligt behandlad av många, och även blivit misstrodd, för att jag mått FÖR DÅLIGT! What the fuck?!

Tycker ni det är rimligt?! Är detta rimligt, eller vettigt...på något sätt?!

Var är det sunda förnuftet, medkänslan, empatin, medmänskligheten? Var...?

Om min lillasyster har lyckats hitta ett sätt att hantera allt på, på ett sätt som gör att hon kan fungera och må bra, då skall man väl för fan bara vara glad för hennes skull, och tycka det är fantastiskt att hon lyckats med det?! Inte misstro henne för att hon "mår för bra"!
Och att det blev så att jag tagit så stor skada av det jag upplevt att jag blev tvungen att bli sjukskriven vid 25 års ålder, och jag genom det fick en lång paus för att kunna återhämta mig för att ha en chans att kunna bli bra...så skall man väl kunna förstå att det var precis det jag behövde, att det inte kunnat bli på något annat sätt, och vara glad för min skull att jag fick den chansen till den återhämtning och läkning som jag så desperat behövde, för att kunna överleva överhuvudtaget?! Men nej då...då visar många ingen förståelse för det. Utan kritik och misstro istället.

Suck...det är bara att konstatera att "maybe the mankind is doomed...beyond all help".

Naturligtvis finns det vettiga, underbara, förstående människor också. Det är tack vare dom man överlevt. Jag tackar Gud för alla fantastiska människor jag har i mitt liv!

Love u guys! heart

 

 

 


       
17 Februari 2014  | Lite allt möjligt | 4 kommentarer
Tack sis! =) Kram!
Skrivet av Angelica Börgesson den 24 Februari 2014 23:13
Va bra skrivet syrran :)
Skrivet av Lillsis den 24 Februari 2014 22:15
Älskar dig, min kära vän! <3 Massa kramar!
Skrivet av Angelica Börgesson den 19 Februari 2014 12:40
Älskade vän. Det här är klassisk skuldbeläggning av det kvinnliga offret. Hur hon än gör, kan hon aldrig göra rätt. Det finns en struktur i vårt samhälle, som alltid ger mer trovärdighet till männen, och som skuldbelägger kvinnor. Det kallas patriarkat, och både män och kvinnor stöttar denna struktur genom ord och handlingar. Bland annat genom detta ni två upplever nu; att ni får ta emot skit hur ni än gör - för något ni råkat ut för helt utan egen förskyllan! Ni var oskylda barn, som kränktes hänsynslöst av vuxna. Ändå avkrävs ni ansvar för deras handlingar, och skuldbeläggs, det pekas finger och tycks en jävla massa. Människor vill inte inse vad det är de gör, när de gör så här. De vill egentligen gott. De vill inte tro att sanningen kan vara så hemsk, de letar halmstrån. "Inte kan det där hemska verkligen ha hänt?" "Så illa kan det väl ändå inte vara?" "Överdriver du inte nu?" De förstår inte hur ont deras ord gör, och de förstår inte den kränkande strukturen bakom sina uttalanden. Det här är ytterligare en anledning till att vi behöver feminismen. För ju fler av oss som blir medvetna om patriarkatets baksidor, desto färre kommer skuldbelägga kvinnor i framtiden. All heder åt er som fortsätter kämpa, jag är alltid på er sida! <3
Skrivet av Styrka den 19 Februari 2014 11:19
Namn:
E-post:
Webbplats:
Kom ihåg mig?
Din kommentar:
vilken färg har solen: (för att lura spam robotar)




12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Angelica Börgesson                                             Skaffa en gratis hemsida