Börjar känna mig lite bättre nu. Men fan vad svårt det är. Jag kämpar verkligen för att inte hamna i en totalt nattsvart depression. Försöker fokusera på dom bra sakerna i mitt liv, för dom är många.

Ibland känns det som att bara en tunn hinna skiljer mig från att glida över vansinnets gräns. Det skrämmer mig. När jag känner så, så tänker jag genast på min underbara familj och mina fina vänner jag har...som gör livet värt att leva. Då brukar det kännas bättre.

Men om det plötsligt en dag inte räcker för att hålla vansinnet ifrån mig, vad gör jag då? Jag har varit där förut, och gud ska veta att jag inte vill dit igen.

Urnan med min älskade hund Kiaras aska står i ett fint skåp jag har i köket. Hon är hemma. Men jag klarar fortfarande inte av att faktiskt ta in att det är hon som är där, det är för mycket. Det räcker att jag tittar på skåpet och tänker att hon bara är aska nu, så känner jag att mitt förstånd håller på att slira iväg. Jag kan helt enkelt inte ta in det. Och jag har inte sörjt riktigt än heller, har inte kunnat tillåta mig själv att göra det. Jag blockerar det fortfarande nästan helt, tankemässigt och känslomässigt. Jag orkar helt enkelt inte just nu. Det får komma när det kommer.

Nåja, jag tar det dag för dag nu. Det är det enda jag kan göra. Jag kämpar på så gott jag kan. Och det får räcka med det.

Nu när våren verkligen har kommit, och sommaren nästan har kikat fram också, så måste jag kunna tillåta mig själv att njuta av det, glädjas åt det. Jag ska försöka göra det.

Kram på er!