Jag vill beröra ett särskilt ämne...att vara sjukskriven eller arbetslös och gå på "bidrag". Och hur vår regering ställer sig till detta. Detta kommer att bli ett långt inlägg, men läs gärna för det är viktigt att förstå och bli medveten om dessa saker jag tar upp här. Detta är naturligtvis ur min synpunkt, hur jag ser på det, utifrån min erfarenhet.
Många som inte har erfarenheten av att vara/ ha varit sjukskriven, eller arbetslös (inte särskilt länge iallafall) har ett väldigt trångsynt sätt att se på det och på "såna" personer. Den "allmänna uppfattningen i samhället" bland människor som inte vet hur det är, är att personer som är hemma på grund av arbetslöshet eller sjukdom, är LATA personer som "hellre bara vill gå hemma och lata sig och leva gött på bidrag på skattebetalarnas bekostnad".
För det första...att vara så sjuk så att man inte kan arbeta, är inget man väljer själv. Det kan hända en när som helst, utan att man minst anar det, utan att man har kontroll över det. Vi människor är inga robotar, vi är människor och alla kan bli sjuka på något sätt, vare sig det är en allvarlig eller mindre allvarlig, kortvarig eller långvarig, psykisk eller fysisk sjukdom...ingen är skonad för alla är människor. Och bli drabbad av arbetslöshet, det gäller också alla. Alla kan drabbas av både sjukdom och arbetslöshet. Ingen är "immun" mot det. Tror du det så är du helt ute och cyklar.
Sjukdom, vad det än är för sjukdom, särskilt om den är långvarig, tär på en något oerhört. När man är sjuk är när man är som mest utsatt, sårbar och känslig. Därför är det väldigt viktigt att man alltid visar hänsyn och förståelse och har empati för den/dom som är sjuka. Man kan bara gå så långt som till sig själv? Hur är det när man själv är sjuk? Hur viktigt är det inte då att man känner omtanke och förståelse och tålamod från andra? Hur viktigt är inte det för dig, du som läser detta, när du är sjuk? Det man känner att man behöver och vill ha från andra, det ska man själv kunna ge. Det är en självklar och glasklar regel. Tycker man inte att man ska, eller vill, ge tillbaka det man anser att man ska få av andra, ja då bör man se över sin personlighet något, för då är man ingen bra person. Simple as that.
Att se ner på dom som är sjuka, eller arbetslösa, att vara nedlåtande och dömande och bete sig på ett dåligt sätt mot dom, då är man verkligen inte en bra person, eller så är man rent ut sagt korkad och okunnig. För att vara så mot dom utsatta, det är verkligen att sparka på dom som ligger ner. Vill man vara någon som sparkar på någon som ligger ner? Vill man vara en sådan person? Det är då frågan man får ställa sig. Och om man då inte vill vara en sådan person, visa då omtanke och förståelse, ha medkänsla och var tålmodig, och visa kärlek istället. Från hjärtat naturligtvis. Inte spelat, för att det ska "verka bra utåt". Utan riktigt från hjärtat. Då är det precis det du får tillbaka sen. Det är Karma. Det du sänder ut, får du också tillbaka. Sänder du ut negativitet, är det det du får tillbaka, sänder du ut positivitet är det det du får tillbaka. Så enkelt är det faktiskt.
Den regering vi har nu, och har haft i många år nu, med Reinfeldt i spetsen, har kört många, många människor i Sverige i botten...hårt! Han kör en hänsynslös, omänsklig politik helt utan empati och förståelse för dom utsatta och sårbara i samhället...dom som är sjuka, arbetslösa, fattiga, gamla, unga...ja alla utom höginkomstagare som han själv. Är det verkligen ett sånt samhälle vi vill vara, ett sånt land, ett sånt folk...såna människor? Som ser ner på utsatta, sparkar på dom som ligger ner i stort sett. Sparkar nedåt och slickar uppåt. Vill vi verkligen offra vår medmänsklighet för det...för Reinfeldt och det samhället han vill leva i? Där bara dom rika och uppsatta är värda nåt och får ha det bra? Där alla andra offras "för den goda sakens skull"?
Det är den regeringen vi har nu som vill att alla ska vara som robotar...alla utom dom själva förstås.
Jag vill berätta om hur det är att "gå på bidrag", hur det verkligen är. Jag har gått på bidrag nu i många år. På grund av att jag varit sjukskriven. Den summan man får från FK när man är sjukskriven är inte mycket, därför har jag också i många år varit tvungen att komplettera inkomsten med socialbidrag. Så jag har levt på existensminimum nu i många år.
Och det är inte direkt roligt. Det är inte så att jag "glassar omkring på mitt lata arsle" och lever gött på bidrag. Det gör man inte när man lever på existensminimum.
Existensminimum är precis som det låter, det är minsta möjliga belopp regeringen har räknat ut att du ska kunna existera på. Dom är inte direkt generösa, det är sinnessjukt låg summa regeringen anser att man ska kunna klara sig på.
Tack och lov har jag alltid fått bra hjälp av min socialsekreterare. Jag har haft en jäkla tur. Många har inte den turen.
Detta kämpandet med ekonomin och myndigheter, och sjukdom eller arbetslöshet, det tär och sliter på en nåt vansinnigt, både psykiskt, känslomässigt och fysiskt. Man känner en konstant oro för sin ekonomi, ångest över hur i hela helsike man ska klara sig månad för månad. Och på socialen måste man ansöka om hjälp varje månad. Det är inte så att bidraget från soc rullar in på kontot varje månad av sig själv. Man måste ansöka på nytt, varje månad. Varje månad görs en ny bedömning, om du har rätt till ersättning eller inte. Och man kan aldrig slappna av, för man måste själv ha stenkoll på allt...eftersom våra kära myndigheter då och då kan göra misstag och felberäkningar. Ett misstag, en felberäkning, och du kan bli sittande där med pengar som du knappt kan klara hyran på.
För att få hjälp från socialen med pengar så finns det en helsikes massa villkor och krav. Det är så, man måste leva med det. Man får till exempel inte äga en insatslägenhet, en bil eller annat av värde. Det måste du sälja först. Är man gift eller har en partner och man bor ihop, så räknar dom med din partners inkomst och räknar ut om han/hon kan försörja en på det...alltså försörja två på en inkomst. Om socialen anser att man man det (detta är inte alltid verklighetsförankrat) så blir du nekad hjälp. Om inkomsten från ens partner är hyfsat men inte helt kan täcka båda två, så kan man få lite pengar.
Om man är ungdom och väljer att bo kvar hemma, eller har flyttat ut men valt att flytta hem igen, så är det inte troligt att man får hjälp med pengar från soc, därför då anser dom att ens föräldrar har ett ansvar att stå för ens kostnader.
Man får INTE lov att ha ett sparade för soc, alltså spara ihop pengar till svåra tider (en buffert) till exempel, det är inte tillåtet. Inte för att man har nån möjlighet att spara några pengar iallafall. Man får heller INTE lov att använda pengarna från dom till att betala av skulder, hur lite eller mycket skulden än är på. Har man inkassokrav, eller skuld hos Kronofogden, får man inte lova att lägga några pengar på att betala till dom. Detta gäller även skulder till privatpersoner.
Om man får pengar tillbaka på skatten, hur lite eller hur mycket det än är, så räknar soc med det i sina beräkningar. Så om du till exempel får 500 kr tillbaka på skatten, så drar soc av 500 kr på bidraget. Så du får iallafall inte mer pengar än annars. Får du plus nånstans, så drar soc minus.
Men om du däremot skulle få restskatt, alltså att du blir skyldig till exempel 500 kr på skatten, så får du stå för den kostanden själv. Det hjälper inte soc dig med.
Och skulle du mot förmodan komma över en stor summa pengar, till exempel ett arv eller om du vann på Lotto, så blir du återbetalningsskyldig dom pengarna som du fått av socialen, vare sig det handlar om månader tillbaka, eller år tillbaka. Sen räknar socialen ut hur länge (enligt dom) du borde kunna leva på resten av pengarna som blir över (om det blir nåt över)...enligt deras modell alltså fortfarande existensminimum...och gör du slut på pengarna innan vad dom har räknat ut åt dig hur länge dom ska räcka...så kommer du nog aldrig få deras hjälp igen om man skulle behöva det.
Så här är det faktiskt...om man plötsligt får typ en miljon kr, av till exempel ett arv eller en vinst, (och efter att du betalat tillbaka det du är skyldig dom) så anser socialen att om du någonsin mer under ditt liv ska få chansen att få hjälp av dom i kristider, så måste du FORTFARANDE leva på existenminimumbeloppet dom räknat ut per månad, fast du har en miljon! Annars kan du glömma att någonsin mer under din livstid få hjälp av dom.
Jag har haft tur, som sagt. Även om det har varit en del "bumps on the road" med soc, så har jag alltid fått rätt hjälp av socialen, och min socialsekretare är väldigt empatisk och förstående och hjälpsam. Jag har haft tur.
Tyvärr är det lite av ett lotteri. Man kan få en jättebra handläggare, eller en bra handläggare, eller en handläggare som knappt bryr sig, eller en som inte bryr sig alls...eller om man har riktigt otur, någon som bara är helt förjävlig. Det är samma på Försäkringskassan. Det är ett lotteri där turen eller oturen spelar roll vem man får.
Jag har haft tur, för jag har alltid haft bra handläggare både på Socialen och på FK. Men jag vet många som inte haft likadan tur, och för dom har det varit riktigt jäkla jobbigt.
Att jag skriver detta är för att jag vill få folk att förstå att "gå på bidrag" inte är nån jävla dans på rosor, vare sig man är arbetslös eller sjuk eller både ock.
Det är en ständig kamp, som sliter nåt så vansinnigt på en...på alla sätt det går att slita på en människa. Man lever under en enorm press, både från myndigheterna, och från omgivningen. En press som är riktigt svår när man är frisk, och nästan helt omöjlig att klara av när man är sjuk. Det som är oerhört svårt för fullt friska, det förväntas sjuka också kunna göra och klara av och hantera...annars drabbar det och slår det tillbaka på dom själva.
Jag tror inte att dom flesta förstår vilken oerhörd press man lever med när man är antingen sjuk eller arbetslös.
Snälla, förstå...!
Förstå att vi människor måste få vara människor. Alla miljoner av oss i vårt land, och alla miljarder av oss på detta klot, som är vår värld, vårt hem.
Låt inte Reinfelt och hans "posse" få fortsätta att förstöra människorna i vårt land. Ge oss en regering som vill ALLAS bästa! Som vill laga trasiga människor, inte bara skita i dom och lämna dom åt sitt öde!
Och ni som envisas med att tycka att "dom som går på bidrag bara latar sig och snyltar på MINA skattepengar"...you people ( like Reinfeldt) have no soul.
Det var allt som jag vill säga om detta. Skriv gärna en kommentar om ni har lust. Kram på er så länge!
