Jag ska skriva nu om psykisk ohälsa.

Jag vet att jag har skrivit mycket om detta förut, men jag skriver om det igen, därför att det behöver spridas mer kunskap, och öka medvetenheten om psykisk ohälsa. Människor därute, alla därute, måste bli mer medvetna om hur det är att leva med psykiska och känslomässiga problem. Det är fortfarande alldeles för mycket okunskap och trångsynthet angående detta därute i samhället, i världen, och det måste ändras.

”Det som inte syns finns inte”. Det är så många människor tänker och tycker mellan raderna, som en slags oskriven kod. Om man till exempel har brutit ett ben, eller har andra "synliga" skador eller sjukdomar, då tar folk det på stort allvar. Då är det förståligt att dom inte mår bra och kanske behöver vara sjuksskrivna. Men om nåt tillstånd eller någon sjukdom sitter i psyket, då syns det inte. Alltså finns det inte....enligt många. Många människor tänker verkligen så. ”Syns det inte så finns det inte, och då behöver vi inte bry oss, eller ändra på någonting”.

Nå, jag är en av dom som tänker se till att det syns, att det hörs, att det blir skrivet...för det är det enda sättet att få slut på okunskapen, på oempatin, på fördomarna. Så, så länge jag andas, kommer jag att försöka få ut så mycket kunskap som möjligt om detta ämne. Jag tror absolut att det är en av anledningarna med mitt liv. Jag kan tillföra mycket på det området, bara genom att vara mig själv, och berätta om mig och mitt liv.

Jag har alltid varit en väldigt stark person, stark psykiskt och stark känslomässigt.

Många har frågat mig hur jag har klarat av att gå igenom allt helvete jag gått igenom...och ändå blivit ”relativt normal”. Med ”relativt normal” menas att jag inte blivit grav missbrukare, blivit kriminell, eller åkt ut och in på psyket, gjort självmordsförsök, och dyligt.

Jag brukar svara på det, ”Därför att jag inte haft något val”.

När man bara försöker överleva i ett totalt kaos, som dessutom är konstant, slår överlevnadsinstinken till och man står ut, man är stark...man överlever. Man har inget annat val.

Att det senare kommer efterverkningar på det, det går inte att undvika, och det är inte något man kan kontrollera. Man kan skjuta ifrån sig allt hur mycket man vill...men förr eller senare kommer allt ikapp en. Och det med en jäkla kraft. Någonstans på vägen, ofta när saker och ting lugnat ner sig, konstigt nog...då slår det till! Då sätts hela en själv ur spel...psyket, och många gånger även själva kroppen, stänger ner sig själv, och känslorna ”goes haywire”. Med andra ord...The shit has finally hit the fan...!

Man har då ”gått in i väggen”...blivit utbränd.

Jag brukar säga att jag blivit utbränd av livet. För det är precis så det är.

Det är inte möjligt att leva ett sånt liv som jag gjort, och uppleva sånt kaos, med såna trauman, med såna förluster, som jag haft...utan att bli utbränd. Om jag inte hade fått men av mitt liv, så har det varit jävligt konstigt...då hade jag varit en robot. Och det är jag ju nu inte.

Jag har väldigt svårt för det gamla uttrycket: ”Det som inte dödar en, stärker en”. Att man av svårigheter bara kan bli starkare. Men många fattar inte att det bara stämmer till hälften. Man blir både väldigt stark och väldigt svag samtidigt. Det kanske folk inte förstår, men då ska jag förklara.

Man blir starkare, för att man (oftast, gäller inte alla men många) får större empati och har lättare att känna medkänsla och förståelse för andra. Man växer som människa och får många insikter om sig själv och om andra, man blir också klokare och visare. Man övar även upp sin toleransnivå. Och man lär sig oerhört mycket om livet och om hur man ska, eller inte ska, bete sig och om hur man bör leva. Man blir väldigt ”streetsmart”, man vet hur man ska överleva.  Man får med andra ord unika livserfarenheter.

Man blir svagare, för att psyket och ens känslor blir ”mörbultade”. I takt med att man upplever mycket svårigheter och trauman så nöts man ner. Man nöts och nöts och nöts....ner...ner...ner. Till slut finns det inte så mycket kvar av en. Som pepparkorn som mals ner till pulver. Man var ett helt korn, sen nöts man ner tills det nästan bara är lite pulver kvar av en. Till slut är man bara ”dust in the wind”. Då tar man slut. Då är man slut.

Då måste man ta en paus, en paus från alla, en paus från livet, för att kunna bygga upp sig själv igen. Hitta sig själv igen. Bli sig själv igen. Hela sig själv.

Får man då tid till att kunna göra detta, då kommer man i långsam takt kunna bli bra igen. Hindras man från att få den tiden att helas, av olika anledningar som till exempel ett krävande jobb, en krävande och oförstående partner, krävande och oförstående vänner, krävande och oförstående familj, krävande och oförstående omgivning överhuvudtaget, så är chansen stor att det slutar med att man hamnar på psyket....eller begår självmord. Tyvärr är det så.

Därför måste man ha tålamod med dom människorna som är nerbrutna, och ha förståelse, för att dom behöver tid, och omtanke, och massor av stöd och kärlek, för att kunna ha en chans att någonsin kunna bli bra. Det är en lång och svår process att bli bra och komma tillbaka till livet igen.

Om man inte kan ha sån förståelse för andra, då är man en iskall jävel som förtjänar att leva ensam resten av livet och vara helt miserabel.

”What goes around comes around.” Just sayin´.

Jag fick tid att hela mig själv. Och den tiden var så otroligt värdefull. Det är tack vare det jag mår så mycket bättre som jag gör idag. Jag bröt ihop, och var tvungen att ta en paus ifrån livet.

Jag fick hjälp från olika läkare, efter MÅNGA om och men. Jag fick till slut hjälp med både terapi och medicinering, och sjukskrivning i några år, så att jag skulle på ett så bra sätt som möjligt kunna börja hitta vägen tillbaka igen.

Jag har fått diagnosen PTSD och Utmattningssyndrom. I enklare termer, det vill säga att livet man levt, eller det man upplevt, totalt har kört slut på en...fullständigt.

Jag mår mycket bättre nu, men jag har varit totalt nedbruten, så nedbruten av människa kan vara. Och som jag har kämpat! My God som jag har kämpat!

Men hur ofta är det man möter medkänsla, förståelse och empati för det...? Hmm? Hur ofta? Inte särskilt ofta kan jag ju säga. Många verkar inte ha en jävla aning om att man faktiskt på riktigt kan bli totalt psykiskt, känslomässigt och själsligt jävla utmattad! Ingen empati där alls.

”Ryck upp dig!”, kan dom säga. ”Sitt inte där och älta och tyck synd om dig själv. Ut och jobba med dig!” Eller varför inte ”Alla mår dåligt lite då och då, det är inget att gräva ner sig över.” Eller min favorit, ”Ta dig i kragen nu för fan och sluta låtsas att du är sjuk!”

Har hört dom alla, och mängder mer liknande. Vet ni vad...? DET HJÄLPER INTE ATT SÄGA SÅ, DET BLIR SJU RESOR VÄRRE FÖR PERSONEN NI SÄGER DET TILL!

Vet ni vad det är, att göra så? Det är att SPARKA PÅ DOM SOM REDAN LIGGER NER!!!

My God vilka oempatiska, elaka och trångsynta människor det finns....!

Hjälp upp dom som ligger ner, istället för att sparka på dom och se till att dom kanske aldrig kan resa sig igen. Ska det vara så jävla svårt?!

Uppenbarligen är det alldeles för ansträngade för många, för besvärligt.

För dom är det både lättare och bättre att sparka och trycka ner, istället för att hjälpa upp. Men dom människorna kommer möta sina svårigheter också i livet, och kan nog då räkna med att bli behandlad på samma sätt. Karma heter det.

När jag ”gick in i väggen”...så var det knappt ”dust” kvar av mig. Och se på mig idag. Idag är jag mer hel än vad jag någonsin varit i hela mitt 35-åriga liv. Jag har blivit otroligt mycket bättre. Ord kan knappt beskriva skillnaden mellan mig då, och skillnaden på mig nu.

Den allra största skillnaden är att min livslust och livsvilja har kommit tillbaka. Under så många år ville jag inte leva, jag ville dö men kunde inte ta livet av mig av kärlek till mina nära och kära. Jag kunde helt enkelt inte vara så egoistisk. Så jag led mig igenom min tillvaro i stället, jag led i tysthet, jag led av livet. Jag ville inte leva, men jag kunde inte dö. Ett jäkla Moment 22.

Nu...nu vill jag leva! Verkligen leva! Borta är dödslängtan och tillbaka är livsviljan. Finally!

Men även om jag är mycket, mycket bättre nu, så är jag ju inte vad dom flesta skulle kalla ”helt frisk”. Jag har fortfarande min migrän som jag har regelbundet, jag har fortfarande mycket problem med depressioner och ångest. Helt frisk kan jag nog aldrig bli. Men vem fan är helt frisk idag ändå? Alla kämpar vi med något i våra liv, vare sig det är fysiskt eller psykiskt. Alla har vi något som vi räknar som svårigheter, i kroppen och i hälsan, på arbetet, i förhållanden, vad det nu kan vara. Ingen är skonad, alla går vi igenom eller upplever någon svårighet eller nåt trauma. Som kan göra att vi mår sämre.

Och vi vill inte att andra ska döma oss för det. Så var inte så snabba själva på att döma andra. Så ofta som det går, visa medkänsla, omtanke, förståelse och kärlek, för alla i vårt samhälle, i vår värld.

För vi är alla en. Även om människan inte förstår det så bra, så är det faktiskt så att på en större och djupare plan, att lider en så lider alla. Mår en bra så mår alla bra. Ingen individ står helt ensam, ingen kan avsäga sig ansvar för andra, för vi hör ihop, alla på den här planeten. Och vi behöver alla varandra, vi behöver alla samarbeta, för att vår värld ska kunna må bra och finnas kvar. Annars kommer vi gå under. Det är ingen teori, det är ett faktum.

Det alla borde göra är att gå in i sig själv, in i sitt djupaste inre, in i medvetandet, och känna i hjärtat och i själen att vi är större än vi tror, vi hör ihop mer än vi tror, vi behövs alla för att ”fixa oss”...mänskligheten, och hela vår värld. Vi är alla en!

Nu tycker nog många att ”kan hon lägga av med sitt hippiesnack. Själen hit och medvetande dit, ”vi är alla en”. Vad babblar hon om?”

Alla får tycka och tänka och göra precis som man vill. Jag försöker inte ”tvinga” på någon mina åsikter. Jag bara upplyser om vilka åsikter jag har och hur jag tror att det kan hjälpa andra och förändra saker och ting. Sen får man ta till sig det om man vill, eller skjuta det ifrån sig och tycka att jag är ”lite konstig”. Det är också okej, det spelar mig igen roll. Jag tänker fortsätta att sprida kunskap och medvetenhet, på mitt sätt, om sånt jag anser att många behöver bli mer medvetna om. Ju fler som gör det desto bättre.

Nu säger inte jag att jag är nåt himla orakel, som är ”all-knowing” och sitter inne på svaren på alla livets gåtor. Det gör jag inte, naturligtvis.

Jag bara delar med mig av det jag tror på. Sen får folk göra vad dom vill med det.

Nu ska jag avsluta detta...for now. Jag kommer antagligen skriva om liknande saker igen. Det behövs.

Kram på er alla!