Jag ska prata lite om mål här i livet...och om tillitsproblem.

Jag har inga direkta konkreta mål i livet, inte som andra har.

Många kanske har mål i livet, antingen ett mål eller många mål, som att till exempel utbilda sig och jobba inom ett särskilt yrke, skaffa familj och barn, köpa sig något speciellt, som ett hus, en båt eller nåt annat, resa till något speciellt ställe, eller bara resa överhuvudtaget. Jobba utomlands. Spara ihop pengar för att kunna göra det man har som ett mål i livet att få gjort. Kanske vill man leva ett liv på landet, bland djur och natur, kanske vill man köpa sig en fin lägenhet mitt i stan, och njuta av stadslivet. Etc...

Jag har inga sådana mål.

På grund av att jag levt mitt liv i ett totalt kaos och i ett vansinne utan dess like, så är mitt mål i livet att bara få leva resten av mitt liv i lugn och ro. With a peace of mind and heart. Ro och sinnesfrid i sinnet och i hjärtat....och runt omkring mig.

Det är det enda jag vill ha, det jag behöver. Det är det enda jag kräver att få ut av livet.

Jag ser det också som så, att jag har varit med om så mycket, upplevt så mycket, gjort så mycket, så jag behöver inte uppleva särskilt mycket mer. Jag vill bara leva i lugn och ro.

Det kanske ni tycker låter väldigt tråkigt. Men det är jag som ska leva resten av mitt liv, inte ni, det är jag som ska ha lugn och ro, så det spelar mig ingen roll alls om folk tycker att jag är ”tråkig” för det. Jag måste leva så som jag behöver leva. Om jag alls ska leva. Om jag ska orka med att leva ”tills man blir gammal”, hur länge det nu blir....så måste jag få leva i lugn och ro. Det bara är så. Annars fixar jag inte att leva alls. Om jag sen anses vara tråkig...so be it. I don´t care.

Jag har gjort många av dom saker redan som man ”anses” måste uppleva här i livet innan man dör.

Även om jag aldrig druckit alkohol (och aldrig kommer dricka alkohol), så har jag ändå gjort det mesta av det mina kompisar gjorde, både som ungdomar och som vuxna. Jag har varit på mängder med fester och uteställen, jag har raggat upp och ofta blivit raggad på, jag har strulat runt, haft one-night-stands, och haft seriösa förhållanden. Jag har älskat med personer och jag har knullat med personer, jag har bråkat med vänner och blivit sams igen. Jag har fått mängder med vänskaper, och jag har också avslutat vänskaper.

Jag har haft många förhållanden (även om de flesta bara varit dåliga) och eftersom jag är bisexuell så har jag både haft sex med och haft förhållande med tjejer. Allt detta har jag gjort, och mer därtill, utan någonsin ha alkohol eller droger i kroppen.

Jag har rest en del. Jag har varit i några länder här i Europa, och jag har varit i Los Angeles i USA två gånger, och i Las Vegas, USA, och träffade en del stora kändisar på mina USA-resor. Jag har varit på solsemester i Grekland. Jag har rest, och jag är nöjd med mina resor. Det är inte absolut nödvändigt för mig att göra fler resor. Jag skulle inte ha något emot det, men det är inte nåt nödvändigt för mig att resa mer.

Jag har en stor familj, och vet hur den gemenskapen och den kärleken är. Det är stort att uppleva. Jag har fått uppleva att mina syskon har fått barn (två av dom hittils) och jag nu tre underbara syskonbarn som jag älskar mer än ord kan beskriva.

Jag har fått uppleva mycket sorg och mycket smärta i mitt liv, men också mycket roliga saker som gett mig glädje och kärlek. Det räcker för mig. Jag behöver inte uppleva mer. Nu säger jag inte att jag inte tänker uppleva mer, för då skulle livet stå helt still, och det vill jag inte....jag bara säger att jag inte känner att det är något måste för mig att uppleva massa mer saker.

Jag behöver inte resa till massa olika ställen eller länder mer, eller göra karriär och tjäna massa pengar så jag kan köpa massa dyra saker....det är inte en prioritet i mitt liv.

Min prioritet i mitt liv är mig själv. Att bli hel som människa.

Och på grund av att jag för länge sedan har bestämt att jag inte ska ha några barn, så har jag tid och möjlighet att prioritera mig själv.

Jag är singel nu, och jag trivs väldigt bra med det, men om jag skulle träffa en partner, man eller kvinna, så tänker jag forsätta att prioritera mig själv, samtidigt som jag skulle kunna prioriotera den jag är med. Jag skulle aldrig, ALDRIG, ge upp den jag är, hur jag är och hur jag vill och behöver leva, för att någon jag är med skulle säga något annat. Hur DOM vill att jag ska vara, göra, leva.

Jag har offrat mig själv tillräckligt mycket för andra i mitt liv. Nu, och i resten av mitt liv, måste den skadan andra tillfogat mig repareras, jag måste då prioritera mig själv.

Detta kommer ni nog också tycka är konstigt, men ett förhållande med någon är för mig inte heller nödvändigt. Jag kan leva utan det. Jag kan leva utan sex, utan intimiteten och närheten. Om det är nödvändigt. Det vill säga om jag INTE hittar någon som skulle behandla mig så som jag förtjänar att bli behandlad, med kärlek, med omtanke och med respekt. Då lever jag hellre ensam resten av mitt liv. Helt seriöst.

Hellre lever jag ensam och mår bra, än tillsammas med någon och mår dåligt. Och jag menar det verkligen.

Jag har i vilket fall inte nån större lust att vara med någon. Jag har blivit så sviken och så sårad och så illa behandlad av killar genom mina tonår och genom hela mitt vuxna liv, även av tjejer med för den delen, så att det är fullständigt omöjligt för mig att lita på en partner. Killar har jag svårast att lita på, för min erfarenhet av killar...ja ni skulle ramla av stolen om jag berättade mina dåliga erfarenheter med alla dom jag träffat och varit med. Det är sånt man inte ens kan hitta på.

Men min stora fördel är att jag trivs med att vara för mig själv, jag trivs med att vara ensam. Jag behöver inte vara med någon, bara för att slippa vara ensam. Jag föredrar mitt eget sällskap any day, framför nån idiot som behandlar mig taskigt.

Jag har alltid, sen jag var barn, gillat att vara för mig själv och umgås med mig själv. Men ändå alltid haft min sociala förmåga att falla tillbaka på när jag vill ha sällskap och umgås med andra. De bästa av två världar.

Så att jag är singel nu, det stormtrivs jag med. Jag behöver inga romantiska relationer.

Det händer ibland att jag öppnar mitt hjärta lite på glänt, och funderar över om jag ska släppa in någon. Och vad händer då? Så fort jag gör det, då slutar det med att jag får mitt hjärta skadat...igen...för femtielfte gången.

Så...jag litar inte på folk. På män mest. Män vill oftast bara ha en sak, sex. Det som det som är det viktigaste för er, som inte kan kompromissas med. Det är sant och det vet ni.

Det enda jag någonsin varit för män som jag träffat, är deras privata sexleksak. Dom har bara brytt sig om det jag har mellan benen, inte det jag har i mitt sinne och mitt hjärta. They could´t have cared less. Jag har varit en leksak för dom, som dom tagit fram när dom har haft lust, och lagt eller kastat undan när dom inte har lust längre. Tack för det...!

Därför har det blivit så att sex inte är viktigt för mig. För, för varje gång någon av dom har gnällt eller klagat eller surat över ”att jag inte vill släppa till”, så har en del av min sexlust dött. Därför att JAG har aldrig varit viktig. Om jag mår dåligt, jag kanske är sjuk, är ledsen eller upprörd, har huvudvärk (som jag faktiskt lider ofta av på riktigt, och inte använder som någon "ursäkt"), eller helt enkel inte är på humör...jäääävlar vad det ska börja tjuras och gnällas och klagas. Så fort killen inte får sex när han vill ha det, vilken tid på dygnet det är är...så blir det surande. Och det kan flyga lite pikar åt ens håll också. Det är inte så jäkla kostigt att min sexlust dött ut, när det är så jag blivit behandlad. Det säger väl sig själv eller...?

För det är ju tydligen så....JAG spelar ingen roll för dom, bara det sexet dom kan få ut av mig. Sen om jag mår dåligt över vad det ju kan vara, det har ju dom skitit i. Det är inte viktigt! ”Känslor hit och känslor dit... Nä, fram med fittan bara, för jag vill knulla!" Så har det sett ut för mig, med i stort sett varje person jag varit med.

Ingen av dom har verkligen, på rikigt, brytt sig om mig.

Då kan det fan vara!

Jag har min vibrator. Den ger mig mer än någon kille någonsin har gett mig sexuellt! Och den gnäller inte och tjurar inte om jag inte tar fram det minst en gång om dagen. Den ställer inga krav på att man ska vara glad, kåt och villig dygnet runt, oavsett hur man mår

Där är det jag som bestämmer. När jag vill. När jag har lust. Och det räcker för mig.

As you can tell...jag litar inte på män.

Jag har blivit huggen i ryggen alldeles för många gånger för att jag ska kunna lita på någon man.

Men om jag skaffar en partner nån gång...så är det bäst att han/hon bryr sig om MIG, mig som människa, och inte bara det jag har mellan benen.

Det skulle vara roligt om jag hittade någon nångång...men det är inte något absolut nödvändigt.