Nu kommer del 3 i berättelsen om mina trauman. Har ni inte läst del 1 och 2, gör det innan ni läser. Det är inläggen innan detta. Klicka på länken ”Lite allt möjligt” som finns under varje inlägg, så kan ni läsa allt annat jag skrivit.Eller så kan ni bläddra nedåt, så finns dom tidigare delarna där.

Nu under fortsättning här, är det väldigt mycket saker som händer, och mycket av det är väsentligt, jag vet ändå inte hur jag ska kunna få med allt. Det blir en utmaning. Men från och med nu blir allting som händer ett enda långt trauma för mig, för det slutar aldrig. Det är ett evigt pågånde trauma.

Fortsättning:

Mamma blev sämre och började missbruka mer, och vår familj började falla ihop.

Hon hade sina klara och bra stunder då hon var relativt normal, hon betedde sig som sig själv då, men större delen av tiden var hon kostant påverkad. Hon åt mycket ”tabletter”, alltså hon hade en tablettmissbruk.

Hon åt många olika sorters lugnande och smärtstillande tabletter, som innehöll Opiater och Bensodiazepiner, som är narkotikaklassade preparat. Dom ämnena är farliga för dom är otroligt beroendeframkallande, och det är väldigt svårt att bli fri från. Många missbrukare missbrukar just dessa ämnen.

Jag ska förklara lite om det.

Kodein (Opiater) är ett ämne som narkotikaklassat, som är morfin, och det kan man hitta i bland andra dom smärtstillande medicinerna Citodon, Panocod, Tramadol, Tradolan och Tiparol. Kodein är ett ämne som inne i kroppen omvandlas till morfin. Äter man detta mycket eller regelbundet kan man gå omkring och vara konstant ”luddig i huvudet”, för man blir helt enkelt hög. (Jag vet för jag har ätit Citodon i många år mot min huvudvärk, och höga doser av det, det är dom jag har trappat ner på genom en speciell nedtrappningsplan). Väldigt svårt att bli av med. Särskilt om man lider av kronisk värk och måste ha nån typ av stark smärtstillande medicin. (Som jag lider av.)

Bensodiazepiner, som är barbiturater, är narkotikaklassat och finns i bland annat Stesolid (tidigare Valium), Sobril, Rohypnol, Xanor och många fler, och är lugnande. Man kan i enklare termer beskriva det som ”nedåttjack”.

Efter ett tag utvecklar kroppen en tolerans för ämnena, och man måste höja dosen för att få effekt. Och så måste man höja igen efter ytterligare ett tag. Och igen. Och igen. Till slut kan man vara uppe i skyhöga doser, och kroppen klarar av det därför att kroppen har vant sig. Samma är det med andra typer av droger. Men naturligtvis är det också så att ju högre doser man har i kroppen desto farligare är det.

Iallafall, mamma tog allt detta, på en gång, blandade hej vilt. Hon var uppe i såna höga doser att en vanlig människa skulle dött på fläcken med bara en tiondel i sin kropp av det mamma hade i kroppen. Hon tog även amfetamin då och då, och kunde bli helknasig. (Har ni sett någon hög på amfetamin någon gång? Dom blir helspattiga och uppspeedande till max. Det är som att se Speedy Gonzales gånger 10 typ.)

Livet hemma funkade sämre och sämre. Mamma och Kent bråkade oftare, för han blev vansinnig på mamma för att hon missbrukade, spenderade pengar på att shoppa, pengar som vi egentligen inte hade, och annat. Men Kent slog aldrig mamma, eller oss, han höjde aldrig handen. Någonsin. Fast han kunde bli arg, och skälla på en ordentligt. Men han var aldrig elak.

Mamma åkte då och då in på sjukhuset för avgiftning eller nedtrappning av tabletterna. (Alltid Kungälvs sjukhus och deras särskilda avdelning just för avgiftning.) Men det hade aldrig någon effekt. Hon började alltid igen så fort hon kom ut därifrån.

Det gick bra för mig i skolan. Jag hade fått många kompisar, alla var snälla, och jag kom ikapp i utbildningen. (I Waldorfskolor så får barnen lära sig många ämnen från och med klass 1, när vanliga kommunala skolor lär barnen samma ämnen från och med klass 4. Jag låg alltså efter i utbildningen med flera år.)

Men det var svårt att koncentrera sig i skolan, därför att jag oroade mig för mamma hela tiden. Var hon än var, om hon var hemma eller låg inne på nedtrappning, det spelade ingen roll...jag var alltid orolig ändå. Jag fick ta ett allt större och större ansvar för mina syskon, på grund av att mamma blev sämre. Och jag oroade mig mycket för dom. Den miljön vi levde i nu var inte bra för barnen, inte bra för någon av oss.

Jag hoppar framåt lite nu.

Jag är nu i 16-års åldern, början till 17 år. Nu hade mitt utseende förändrats en hel del, jag var numera ansedd som söt och vacker och började få uppmärksamhet av killar. Därför var jag och mina vänner ute och träffade killar mycket. Mina vänner drack redan ganska mycket alkohol, men jag började aldrig dricka alkohol, jag ville inte helt enkelt. Jag gjorde allting nykter med mina kompisar. Det funkade bra för mig.

Jag hade också utvecklat en överlevnadsförmåga: att ”alltid sätta på mig masken”. Vilket betyder att alltid ha ett leende på läpparna inför andra och säga att allt är så bra, så bra, inget konstigt eller fel här. Allt är bra och jag mår finfint. Det var en överlevnadsmekanism. Jag ville inte att andra runt omkring mig skulle veta hur dåligt jag mådde, att jag långsamt höll på att falla sönder inuti. På med masken, allt är så bra, så bra.

Situationen hemma började bli ohållbar. Kent orkade inte med mammas missbruk mer, så dom separerade. Dom skulle skiljas. Mamma och Kent bodde fortfarande ihop i huset även om dom var separerade, för Kent hade svårt att få en egen bostad direkt. Mamma sov i sovrummet och Kent hade gjort sig en liten sovhörna i vardagsrummet. Dom bråkade ändå ofta. Och vi syskon oroade oss.

Mina syskon var inte så gamla då, men det tärde ändå på oss alla. Mamma hade inget jobb, hon var ”hemmafru”, hade alltid varit det när hon var med Kent, men när Kent var på jobbet fick jag ofta göra iordning barnen på morgonen och få iväg dom till dagis och skola, innan jag själv åkte iväg. Och jag hämtade dom från dagis när jag kom hem från skolan. För mamma var många gånger helt väck på grund av tabeletterna. Eller så låg hon inlagd för nedtrappning och var inte hemma.

Jag lider av astma, och gjort det hela mitt liv, och jag var ofta dålig och fick astmaanfall och behövde åka in akut till sjukhuset. Plus att jag led av nästan konstant huvudvärk, som började smyga sig på mig när vi bodde i Frölunda hos Kent. 

Att jag fick huvuvärk så ofta, var en reaktion på trauma, har läkarna nu förklarat för mig. (Nåja, jag lider av det än idag, det säger mycket om efterverkningar när det gäller trauman.)

Vid ett tillfälle när jag fick ett astmaanfall, så var det nära att jag avled, så allvarligt var det. Det är en helt sinnesjuk historia och jag måste berätta det.

Det började en dag när jag var i skolan. Jag skulle ha ringt ambulansen egentligen, men jag tyckte att det skulle vara ”skämmigt”, att få åka iväg i ambulans mitt framför alla i skolan. Så jag åkte hem istället. Bara resan hem var jättehemsk. Hemresan tog vanligtvis ca en och en halv timme för min skola låg inne i Göteborg och jag bodde i Nol, några mil utanför, och nu tog resan hem nästan 3 timmar. Jag satt och kippade efter luft hela vägen med spårvagnen in till stan, och under hela bussresan hem till Nol. Vägen från bussen till vårt hus tog vanligtvis inte mer än 5 minuter att gå, det tog mig en halvtimme att ta mig hem. Jag nästan kröp fram, jag fick ingen luft och höll på att svimma av.

När jag kom hem jag ensam i huset. Kent var på jobbet och mamma låg för tillfället inne på nedtrappning. Så jag var ensam hemma. Jag var tvungen att ta medicin för jag höll på att krevera. Hemma hade jag en särskild apparat med en mask som man sätter för ansiktet och inhalerar medicin i för att lätta på andningen. Jag satt med den apparaten ett tag, tills det kändes lite bättre, och sen försökte jag vara som vanligt. Jag ville absolut inte åka in till sjukhuset, jag hatade det. Så jag försökte med att ”kurera” mig själv med mina mediciner så gott det gick hemma.

Nästa dag var jag hemma från skolan, jag kände mig fortfarande inte bra. Kent hade sagt att jag kunde åka iväg till vårdcentralen under dagen för min astma. Han åkte iväg till jobbet, för han var tvungen att jobba, och jag skulle få iväg mina syskon till skola och dagis. Men jag blev bara sämre och sämre, till slut låg jag nästan på golvet och kippade efter luft. Jag var tvungen att ringa ambulansen. Jag ringde och kunde knappt få fram orden. Dom kom en stund senare, och sa att läget var kritiskt, att jag var tvungen att åka in med en gång. ”Men mina småsyskon”, lyckades jag väsa fram, ”dom kan jag inte lämna ensamma hemma, och min pappa är på jobbet.”

Så ambulansmännen ringde Kent på jobbet för att tala om att jag var tvungen att åka in, sen ringde dom till socialen och två socialarbetare kom hem för att passa mina syskon tills Kent kom hem. När jag väl var i ambulansen hade dom ingen medicin för min astma i den, dom dumma idioterna, så jag kippade efter andan som en galning och försökte att inte tuppa av under resan in till Kungälvs sjukhus.

När jag kom in till sjukhuset var jag helt vit i ansiktet och blå om läpparna av syrebrist, och jag fick ligga inne i ett stort rum där dom försökte stabilisera min andning med olika mediciner. Jag fick sitta med en mask för ansiktet och andas in medicin, sådan som jag hade hemma, fast starkare. Där fick jag sitta i 3 timmar tills min andning stabiliserades tillräckligt för att jag skulle få komma upp till en avdelning på sjukhuset och få ett rum där och ligga i istället.

Under tiden jag satt där med masken över ansiktet och andades in medicin, så kom mamma dit. Hon låg nämligen på nedtrappning på Kungälvs sjukhus, där hon brukade vara, och hade hört att jag kommit in med ett astmaanfall.

Det hade kunnat vara trevligt att hon kom och ”hälsade på mig”, hon hade några tidningar till mig som jag kunde titta i...men det var det nu inte, för hon var väldigt påverkad och betedde sig helknäppt. Sjuksköterskan som var där skulle ta blodtryck och blodprov på mig, och mamma bara föste undan henne och sa att ”det där tar jag hand om. Hon är min dotter.” Hon blev uteskorterad därifrån, milt uttryckt.

(Ett antal år senare när jag och mamma pratade om den incidenten, så kom hon inte ens ihåg att hon hade gjort detta, att hon var och hälsade på mig och försökte ta över det sköterskan gjorde. Hon kom inte ihåg det alls. Så påverkad var hon.) Jag var inlagd på sjukhuset i några dagar, sen fick jag åka hem. Och jag var inte glad på mamma.

Detta var bara en kaotisk och vansinnig incident. Men sånt hände hela tiden. Hela förbannade tiden.

En annan vansinnig incident jag bara måste skriva om här, är när mamma skulle köra mig till sjukhuset i Trollhättan, NÄL, för att jag hade en besök hos min astmaläkare. Jag åkte dit på läkarbesök två gånger om året ungefär, för koll och prover och genomgång av mediciner och så. Jag hade tagit ledigt från skolan också för att kunna åka.

Vid det här laget hade mamma börjat dricka massa alkohol också, som ett tillägg till alla tabletter. Fatta vilket kaos som försegick i hennes kropp.

Iallafall, hon hade druckit några öl på förmiddagen, och jag sa till henne, ”Du kan väl för fan inte dricka öl, nu när du ska köra mig till NÄL!” Jag var skitförbannad. Hon bara sa att det hade snart gått ur hennes system, så det var lugnt för henne att köra. Jag skulle inte ha låtit henne köra.

Men vi åkte iväg iallafall. Ni kanske kan föreställa er hur den resan blev. Fullständigt kaotiskt och livsfarlig. Hon vinglade med bilen hit och dit, och jag, livrädd i framsätet, fick tala om för henne hur hon skulle köra, för hon var så påverkad så hon körde som en idiot. Vi var på gränsen att krocka många gånger. Jag var fullständigt skräckslagen. Hon vägrade att stanna bilen också, för hon körde visst bra minsann, tyckte hon.

Till slut blev vi stoppade av polisen (tack och lov). Då var det en, eller kanske flera, bekymrade bilister som hade ringt in till polisen och sagt att någon körde rattonykter på vägarna. Så vi blev stoppade och fick åka polisbil in till polisstationen i Trollhättan. Där blev vi sittade i ett par timmar. Polisen hade ett förhör med mamma, sedan släpptes hon. Men bilen var beslagtagen, och jag ville fortfarande försöka hinna med att besöka min läkare, så polisen körde oss till sjukhuset. Och jag var så arg på mamma, så arg. Jag kunde inte ens prata med henne. Jag kunde inte begripa hur hon hade kunnat utsätta oss för det där. Kunde inte förstå.

Jag fick komma in till läkaren ändå, fast vi var kraftigt försenade. Mamma skulle vänta i väntrummet medan jag var inne hos min läkare. Jag var ganska uppskakad vilket min läkare märkte, men jag orkade inte prata om det som hänt. Mitt under läkarbesöket kom en sköterska in och berättade att min mamma fått en panikångestattack och hade fått föras till deras akutpsyk-avdelning. Jag kunde gå dit när jag var klar, sa hon.

Då brast det för mig och jag började att skaka och gråta. Jag sa till läkaren att jag måste gå till mamma nu. Så jag gick och letade igenom sjukhuset efter där mamma var. När jag kom fram låg mamma i ett litet rum i en säng. Hon var jättedålig och kunde knappt prata. Jag frågade hur vi skulle ta oss hem. Hon sa att hon var för dålig för att åka, hon behövde vara kvar under natten, men att jag skulle ringa och försöka få tag i någon som kunde hämta mig. ”Prova ringa morfar”, sa hon. På den tiden hade man ingen mobiltelefon, utan jag fick telefonkort av mamma så att jag kunde ringa från sjukhusets telefonautomat.

Jag ringde till mormor och morfar, men morfar var inte hemma, han var på teater sa mormor. Då ringde jag till varenda granne hemma som jag kände, men ingen av dom kunde hämta mig. Jag ringde till mormor igen och bad att hon skulle försöka få tag i morfar på teatern. Hon fick tag i honom och han ringde upp mig och jag förklarade situationen för honom. Han blev inte glad, han blev vansinnig på mamma, men han skulle komma och hämta mig. Så satte jag mig för att vänta på morfar. Morfar kom till slut, nu hade det hunnit bli sent på kvällen. Han träffade mamma och pratade med henne en kort stund, sedan åkte vi hem.

När vi kom hem, då väntade nästa kaos.

Kent visste inte om vad som hänt under resan till Trollhättan, han visste ingenting, och han hade gått ut med sina arbetskamrater efter jobbet för att fira att lönen kommit. När jag och morfar kom hem var Kent hemma, och han var helt förtvivlad och förbannad. Han visste inte var Tor var någonstans, min yngsta bror, som fortfarande gick på dagis, dom andra gick i skolan nu.

Och när han fick höra om mamma och vad som hade hänt blev han fly förbannad. Eftersom mamma och jag varit fast i Trollhättan, och Kent gått ut med sina kompisar efter jobbet för att han trodde att jag och mamma var hemma, så var det ingen som hade hämtat Tor från dagis. Han var borta.

Vilket kaos det var! Kent var förbannad och förtvivlad och panikslagen, morfar försökte hjälpa honom, jag fick ta och ta hand om barnen och se till att dom kom i säng.

Till slut hörde Tors dagisfröken av sig och talade om att Tor var hos henne, Hon hade tagit med honom hem till sig när ingen kom och hämtade honom. Hon undrade naturligtvis också vad som pågick. Men vilken lättnad. Nu visste vi var Tor var och han blev hemkörd till oss direkt. Allting gott, slutet gott.....? Vid just det tillfället ja. Dagisfröken hade likaväl kunnat ringa till socialen och anmäla detta, så hade kanske mamma och Kent kunnat förlora vårdnaden om Tor. Det kunde ha blivit så. Men det blev inte så, tack och lov.

Något annat som hände under denna tiden var att min biologiska pappa, Dennis, tog kontakt med mig igen och ville börja träffas. Det ville jag med, så vi började träffas för att långsamt kunna bygga upp vår far-och dotter relation.

Han var nykter i början när vi började umgås. Han var med i nykterhetsföreningen Länkarna, hade varit med där ett tag. Men senare, längre fram, tog han återfall och började dricka igen. Det var väldigt jobbigt för mig, jag ville ha en nykter pappa. Men icke.

Fast Kent var ju min pappa redan, Dennis skulle aldrig kunna ersätta Kent som min pappa, även om han var min biologiska pappa. För lång tid hade gått.

Det var så mycket som hände nu, så mycket att hantera. Så jobbigt. På med masken när andra var med, och av med masken hemma, när jag var ensam och ingen kunde se mina tårar. Jag ville bara få försvinna, jag orkade inte med allting. Jag ville bara att vi skulle få leva bra i lugn och ro. Men att få leva i lugn och ro...det kunde vi bara glömma. På med masken bara, och kämpa vidare. Mycket mer kaos och mycket mer vansinne väntade.

Jag ska avsluta denna del 3 nu. Del 4 kommer inom kort. Det är jobbigt att skriva allt detta, det tar mycket på krafterna för det är väldigt svåra saker att skriva om. Men det är en läkande process också, att skriva om det.

All text tillhör Angelica Börgesson. ©