Nu kommer del 4 i berättelsen om mina trauman. Har ni inte läst del 1, 2 och 3, gör det innan ni läser. Det är inläggen innan detta. Klicka på länken ”Lite allt möjligt” som finns under varje inlägg, så kan ni läsa allt annat jag skrivit. Eller så kan ni bläddra nedåt, så finns alla tidigare delar där.
Fortsättning:
Nu var det riktigt kaosartat hemma.
Kent hade fått en egen bostad som han flyttade till som låg i samhället bredvid Nol, alltså inte så långt ifrån. Han hade barnen hos sig till och från, eftersom han och mamma hade delad vårdnad. (Ej bestämt i rätten utan sinsemellan.) Mamma bodde kvar med oss i huset. Men huset skulle säljas på exekutiv aktion, för mamma och Kent hade inte haft råd att betala lånen, så banken hade tagit tillbaka huset. Det var bara en tidsfråga nu innan vi behövde flytta ut. Mamma var på lyset konstant nu...hög på tabletter och full på alkohol...allt på en gång. Vår familj var en spillra av var den en gång varit.
Det riktiga kaoset satte igång runt midsommar när jag var 17 år.
Kent hade släkt uppe i norrland, i Jokkmokk, och jag brukade alltid sedan jag var 10 år, åka upp dit och vara där några veckor varje sommar, antingen åkte vi tillsammans hela familjen (dom första åren) eller så åkte jag upp själv. Kent hade en syster däruppe, och två systerdöttrar som hette Anna och Erika. Anna och jag kom varandra närmast, eftersom hon bara var ett år yngre än mig. Jag och Anna blev inte bara ”kusiner”, utan också bästa vänner. Varje sommar åkte jag dit upp några veckor, och sen följde Anna med mig ner och var hos mig i några veckor.
Den sommaren när jag var 17 år åkte jag upp som vanligt till Jokkmokk. Jag och Anna hade träffat några killar där som vi hade nåt på gång med. När jag var där som barn, handlade allt om att leka och fiska och bada...som tonåringar däruppe handlade allt om killar och att festa. (Fast jag festade ju alltid utan alkohol eller droger).
Jag gillade egentligen inte att resa iväg hemifrån så mycket. Jag ansåg att jag behövde vara hemma och ha koll på mamma och mina syskon. Så varje gång jag faktiskt åkte iväg var jag hypernervös hela tiden att något skulle hända när jag inte var hemma. Jag kunde aldrig koppla av och ha kul. Det kanske verkade som det, för jag kunde hålla masken bra, vara ”Little Miss Sunshine” jämt, men jag var alltid orolig.
Eftersom det var som mest kaotiskt hemma just nu under denna sommaren, var jag extra nervös. Jag hade naturligtvis jättekul med Anna, som jag alltid brukade ha, men någonting kändes väldigt fel. Jag kunde inte skaka av mig det.
När jag och Anna var hemma hos dom killarna vi träffade just då, så fick jag ett telefonsamtal från min bror Rikard. Han var då i 11 års åldern. Och Rikard var i panik. Det var midsommar. Och han pratade om att mamma hade fest i huset med en massa främmande människor som var fulla, och det var fullständig kaos, och mamma hade sex med nån karl som var alkoholist, i mitt rum. Och han var livrädd. ”Kan du inte komma hem? Jag klarar inte av detta ensam. Du måste komma hem!”, nästan skrek han. Och jag fick panik! Vad skulle jag göra? Jag var 150 mil därifrån. Jag skulle inte hem förrän om ca en vecka, och det gick inte att boka om tågbiljetten, och jag hade inga pengar att köpa en ny. Jag visste att jag inte skulle åkt iväg, tänkte jag. Jag visste det! Jag sa till Rikard att ”när jag kommer hem så ska jag köra ut dom där människorna! Det lovar jag! Jag lovar att jag ska se till att det blir lugnt. Ingen av dom kommer sätta sin fot där mer, det ska jag se till!” Men det hjälpte ju inte honom just då. Och gud vad det gjorde ont i mitt hjärta! Jag var inte där och kunde rädda honom. Jag var inte där.
Det var tydligen bara Rikard som var där just då, dom andra syskonen var hos Kent. Varken Rikard eller jag kunde nå Kent för vi visste inte exakt vart han bodde än, Rikard hittade inte dit, och Kent hade inte nån telefon inkopplad heller just då. När jag väl åkte hem, var jag jättenervös för vad jag skulle hitta när jag kom hem. Skulle mamma vara påverkad, skulle hon vara där alls? Skulle mina syskon vara där? Jag visste inte.
En vän till mig mötte mig vid busshållplatsen i Nol, för att hjälpa mig bära hem väskorna. Och när jag klev in i huset möttes jag av en fullständig chock. Hela huset var upp-och nervänt. Bokstavligt talat. Det är svårt att beskriva faktiskt. Det låg sönderslagna möbler och saker överallt, sopor var utspridda, blomkrukor välta och jord överallt. Och mitt rum var...var... Mina grejer, mina cd-skivor, mina böcker, mina kläder, låg utspridda över hela rummet. Mina sängkläder låg på golvet och jag hittade en använd kondom i sängen. Det finns faktiskt inga ord.
Och ingen var hemma. Mamma var icke att finna någonstans, inte mina syskon heller. (Detta var ju innan man hade mobiltelefoner, så man hade inte så lätt att få tag på folk då.) Och jag var så arg....jag kokade. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Men jag var tvungen att samla ihop mig. Jag tog ett djupt andetag, och så sa jag till min kompis, som var ganska förskräckt, ”vill du hjälpa mig att städa upp?” Så vi satte igång att städa upp så gott det gick i huset. Medans jag väntade på att mamma skulle dyka upp.
När mamma väl kom, så hög, så packad...så hade hon naturligtvis en karl med sig i släptåg. Sin ”nya karl”. Packad han med. Lennart hette han. Det var han som mamma tydligen hade legat med i mitt rum på festen. Och det enda jag kunde tänka på just då, var det löftet jag hade givit till Rikard. Att ingen av dom idioterna, särskilt inte Lennart, skulle komma över vår tröskel igen.
Så jag började skälla på mamma, och fråga vad i helvete? ”Vad i helvete?! What the fuck?! Vad är detta, vad har du gjort, var har du varit, och vem fan är han?!” Jag fick inget tydligt svar på mina frågor, men mamma gjorde ändå på nåt sätt klart för mig att detta var hennes nya karl, och att det inte var nån fara med det. Vad var det för fara med det, undrade hon.
Och jag sa till henne att Rikard hade ringt mig och varit jätterädd, att jag lovat honom att ta hand om saken, och att den där saken du har med dig i släptag, han ska ut härifrån. Han kommer inte in hit...aldrig i livet! Mamma blev skitsur på mig för det, och tyckte att det bestämde väl inte jag. Det var hon som var föräldern och jag var barnet, jag kunde inte bestämma över henne och hennes liv, vem hon började träffa och inte. Rent logiskt sätt hade hon ju rätt, men detta var inte en normal situation, detta var inte ett normalt liv, så jag tyckte att jag kunde ta mig den rätten.
När jag inte nådde fram till mamma så gav jag mig på Lennart istället. Jag blev väldigt aggressiv, jag började gapa och skrika på honom, att han skulle ut, ut, ut härifrån! Jag började kasta saker på honom, och jag försökte till och med sparka honom. ”Jag har lovat min bror!”, skrek jag. Han blev vansinnig och började gapa på mig, han kallade mig för en ”jävla osnuten snorunge”. Ha, kunde han inte bättre än så?! Jag vände mig till mamma och sa, att nu får du fan välja! Antingen så väljer du honom, eller så väljer du dina barn.
Gissa vad? Hon valde utan att blinka att åka hem med Lennart till honom. Hon lämnade mig där själv...med Rikard att ta hand om. För han var någonstans, bara inte hemma just då. Så väck i huvudet var mamma då. Hon var inte sig själv längre, hon var borta. Om mamma hade varit sig själv så hade hon aldrig gjort så.
Mamma valde alltså att åka med Lennart hem. Han bodde på en liten bondgård i närheten. Där hade hon mer eller mindre bosatt sig. Det är så sjukt, för samtidigt som allt detta är så jäkla klart i mitt minne, så är det samtidigt väldigt luddigt. För det var ett sånt vansinnigt kaos. Det går inte att beskriva. Iallafall, jag mer eller mindre accepterade att mamma var med honom någon annanstans, att vi nu fick klara oss själva, och jag började koncentrera mig på att försöka leva så normalt det gick och försöka spendera resten av sommaren på något sätt.
Kusin Anna kom ner och hälsade på som hon brukade göra. Då blev det så att det var jag, Rikard och Anna som helt sonika själv bodde i huset. Vi skrev upp mat i den lilla affären där vi bodde (vår familj hade alltid kunnat krita där), för vi hade inga pengar så vi kritade mat och annat.
Kents roll i det hela just under den perioden är lite suddig för mig av någon anledning. Jag vet bara att mina andra syskon var hos honom då, och tyvärr även då och då hos mamma på Lennarts gård. Rikard var med mig och Anna.
Så kom den chockartade dagen, när vi var tvungen att flytta ut ur huset. Huset skulle ju säljas. Tror ni mamma hade någon minsta koll på när? Nej, naturligtvis hade hon inte det. Inte Kent heller. Och definitivt inte jag. Det var inte vi syskons uppgift att ha koll på när.
Så en dag knackade det på dörren. Det var den nya ägaren av vårt hus som kom. Han blev jätteförvånad när jag öppnade. Han tittade på mig, så tittade han in i huset, och så tittade han på mig igen. Så sa han: ”Varför är ni kvar? Ni skulle varit ute ur huset för en vecka sedan. Jag ska ju börja renovera nu.” Då sjönk jag ner på trappan, och bara....alltså jag orkade inte. Jag blev så trött. Och samtidigt panikslagen.
Nej, för då fick vi genast börja packa för att flytta ut. Jag visste inte ens vart jag skulle ta vägen. Kent hade inte plats. Till Lennart där mamma numera bodde? Skulle inte tro det. Så jag ringde mormor och morfar och förklarade läget för dom. Dom skulle genast komma och hjälpa. Och jag frågade om jag kunde få flytta in hos dom. Det klart jag fick det, sa morfar. Tack gode gud.
Jag började med att packa ihop mina saker i mitt rum. Anna hjälpte mig. Vad som skedde med resten av sakerna i huset, det brydde jag mig inte om. Morfar fick tag i mamma, och Kent, och nästa dag så kom dom med en flyttbil och började lasta in grejer. Jag var väldigt kort mot både mamma och Lennart, särskilt mot Lennart.
Det kändes skönt att få flytta in hos mormor och morfar. Jag fick ta mammas gamla rum som låg i källaren. Det var perfekt, och jag hade till och med en egen toalett. Och det var lugnt och skönt.
Men mina syskon, särskilt Rikard, började ringa och berätta hur det var att bo därute med mamma och Lennart. Det var hemskt, sa dom. Mamma och Lennart var konstant fulla, drack flera sexpack starköl om dagen (plus mammas tabletter), och betedde sig konstigt och obehagligt.
Det var fruktansvärt för mig att höra. Jag hade fått det lugnare, men nu hade mina syskon fått ett helvete istället. Visst var dom hos Kent också, han försökte att ha dom så mycket som möjligt hos sig, men mamma var bestämd, dom skulle vara därute hos dom också. Stackars barn. Stackars oss alla.
Och det vidriga kaoset skulle fortsätta till oanade höjder, med mycket olycka och sorg.
Detta var del 4 i berättelsen om mina trauman. Del 5 kommer inom kort, när jag orkar med att skriva. Det är mycket svåra saker nu att skriva om. Mycket svåra. Och det kommer att bli många delar. Det märker jag nu när jag skriver. Att jag delar upp det i delar är också för att det är lättare att läsa då. Skulle jag ta allt i ett svep, skulle det aldrig ta slut, man orkar oftast inte läsa då.
Många delar till kommer det att bli. Det märker jag nu.
All text tillhör Angelica Börgesson. ©
