Nu kommer del 5 i berättelsen om mina trauman. Har ni inte läst del 1, 2, 3 och 4, gör det innan ni läser. Det är inläggen innan detta. Klicka på länken ”Lite allt möjligt” som finns under varje inlägg, så kan ni läsa allt annat jag skrivit. Eller så kan ni bläddra nedåt, så finns alla tidigare delar där.
Fortsättning:
Sommaren tog slut och jag började skolan igen. Men kaoset hemma fortsatte.
Nu bodde mamma permanent hos Lennart. Jag bodde permanent hos mormor och morfar, och mina syskon bodde både hos Kent och hos mamma och Lennart. Mamma hade ensam vårdnad om Jennie och Rikard, och Kent och mamma hade delad vårdnad om Jonas och Tor, som var Kents biologiska barn.
Mamma hade skaffat sig en lägenhet också, som socialen betalade, som hon hade som ett ”reservhem” när det blev för mycket bråk med Lennart. Då flydde hon till lägenheten ett tag. Hon lurade med andra ord socialen, dom trodde att hon alltid bodde i lägenheten. Mamma var alltid orolig att dom skulle få reda på att hon faktiskt inte bodde där. Ibland så flydde hon och barnen hem till Kent också. Dom fick verkligen ofta fly för sina liv.
Men jag och kusin Anna bodde i den lägenheten ett par veckor under en sommar. Vi fick låna lägenheten av mamma, och vi bodde där med en av killarna från norrland som kom ner och hälsade på mig, och så bodde en annan vän till mig där också. Så vi var fyra stycken i den lägenheten ett par veckor. Det var en upplevelse i sig, och det hände mycket galet, men det har jag inte möjlighet att berätta om här. Kanske vid ett annat tillfälle. Just nu handlar detta jag skriver om andra saker. Som sagt, så kan inte allting komma med.
Jag bodde hos mormor och morfar och hade det, delvis, lugnt. Men nästan varje dag så fick jag samtal från Rikard om hur mamma och Lennart betedde sig, om kaoset dom levde i. Det var fruktansvärt. Hade socialen fått reda på hur barnen hade det hos mamma, så hade dom tagit alla barnen och placerat dom i fosterfamiljer medans dom gjorde en utredning. Definitivt! Men socialen lade sig inte i, och dom gångerna dom gjorde det var både mamma och Lennart skickliga på att manipulera dom, och sa att allt var jättebra och att det var finfint med allting och att barnen hade det så bra hos dom. Och då trodde soc på det. Så var det.
Vid några tillfällen var det så illa att jag faktiskt funderade över om inte jag själv skulle ringa till soc och göra en anmälan. Kan man anmäla sin egen mamma för vanvård av barn? Jag gjorde det inte, men jag funderar än idag om jag skulle gjort det. Fast hade jag gjort det hade det splittrat hela vår familj, och vi hade inte levt som vi gör idag, med hela familjen samlad och väldigt nära varandra. Så jag är nog glad att jag inte anmälde mamma iallafall. Men det barnen fick uppleva. Herregud...
Egentligen är det inte min sak att berätta i detalj om vad mina syskon upplevde, det är upp till dom själva. Dom har alla sin egen historia, precis som jag. Och dom väljer själva, när, var hur...om alls, dom ska berätta. Men jag kan berätta hur det var överlag.
Väldigt ofta när mamma eller Lennart körde någonstans med bil, så körde dom påverkade. Att dom körde rattfulla jämt när dom var själva, det drabbade bara dom, men när dom valde att köra rattfulla med barnen i bilen, som dom nästan jämt gjorde, det säger sig själv hur jävla sjuka dom var. Men dom reflekterade inte så mycket över det. Dom brydde sig helt enkelt inte.
Vid ett tillfälle, har min bror Rikard berättat, så skulle dom åka till en sjö och bada som låg i närheten. Det var bara Rikard som var med i bilen då. Rikard berättade att mamma och Lennart hade råkat köra ner i ett dike, och dom började gräla. Och Lennart tog mammas huvud och dunkade flera gånger med full kraft i instrumentbrädan, så det sprutade blod överallt. Efteråt när Rikard skulle prata med mamma om det, så nekade hon till att det överhuvudtaget hade hänt. Men Rikard var med i bilen och såg det med egna ögon. Mamma hade en förmåga att kunna ”blockera” minnen som var obehagliga, som att dom aldrig hänt. Det var en form av överlevnadsmekanism hos henne. Hon använde sig av det ofta.
Och så dessa ursäkter, som man hört till leda. Dessa urtypiska ursäkter som brukar användas, typ ”jag gick in en dörr”, jag ramlande nedför trappan” o.s.v. Mamma kunde säga att hon snubblat över traktorn, eller att hon ramlade över en gris i ladugårn. (Lennart födde upp grisar och slaktade och hade det som inkomst, det var det han levde på.) Så samma typ av ursäkter, men ändå lika jävla genomskinliga.
Mamma hade, ibland, klarare perioder så hon var ”mer normal”, men försökte ändå hela tiden ursäkta Lennart och inte erkänna hur han egentligen var. Hon brukade säga, ”men han är ju snäll när han är nykter”. För det första, hur ofta var han det, för det andra, det väger väl för fan inte upp allt helvete han gjorde när han väl var full?
Han misshandlade henne för jämnan. Och ofta inför barnen när dom var där. Lennart hade ju också faktiskt tre egna barn, som var där då och då, som var i mina syskons ålder. Inte betedde han sig bättre för det.
Både Lennart och mamma var väldigt sträng med barnen. Och då inte sträng på ett ”hälsosamt sätt” utan sträng på ett sätt som låg väldigt nära ”abuse”, i brist på ett bättre ord. Som sagt, att berätta så mycket i detalj om vad mina syskon upplevde är inte min sak att göra. Men jag vill ändå få fram hur vansinnigt dom hade det därute.
Kent gjorde verkligen allt han kunde för att hjälpa barnen. Han försökte ha dom hos sig så mycket som möjligt. Han hade ju delad vårdnad om Jonas och Tor så dom bodde hos honom, men eftersom mamma hade ensam vårdnad om Jennie och Rikard, så var dom tvungna att bo hos mamma och Lennart. Jennie och Rikard fick ta den mesta skiten, för dom bodde permanent hos mamma och Lennart. Jonas och Tor vara bara där ibland. Ändå fick dom se och höra mycket skit dom också.
Kent gjorde vad han kunde för Jennie och Rikard. Han gjorde aldrig någon skillnad på mig eller Rikard och Jennie, och sina biologiska barn, dom yngsta. Han såg oss alla som sina egna barn. Han försökte göra så mycket som möjligt för barnen. Han körde och han hämtade dom ofta. Han förde till och med anteckningar om barnens tillstånd, hur dom verkade må, detaljer som dom kanske sa, och om han hämtade dom därborta, eller om dom fick fly till honom. Han hade en nästan kuslig förmåga att "känna på sig" när barnen var i fara. Då brukade han åka och hämta dom. Och det stämde nästan varje gång, att dom faktiskt var i fara.
Ibland fick mamma ta barnen och fly från Lennart, när han var för jävlig. Ofta flydde dom till Lennarts föräldrar, som bodde på gården bredvid, eller så flydde dom hem till Kent. Även om mamma och Kent var skilda och hon var med Lennart, så fick mamma ändå komma hem till Kent om hon behövde fly ifrån Lennart. Han tog hand om barnen, och om henne då med. Så snäll var han.
Ibland var Lennart snäll, det har min syster berättat, men det var inte ofta. Fast det spelar ingen roll hur jävla snäll han var ibland, det ursäkade ändå inte hans våldsamma beteende han hade för jämnan.
Rikard flyttade därifrån till slut, och flyttade hem till Kent, för han orkade inte med all skit. Han hade blivit tillräckligt gammal för att själv kunna bestämma vart han skulle bo. Då var det bara Jennie kvar som bodde permanent hos mamma och Lennart. Och hon led därute. Kan inte ens föreställa mig hur det måste varit för henne. Anledningen till att hon klarade av det, var att hon fick komma och bo hos Kent då och då. Där var hon trygg. Men inte när hon bodde hos mamma och Lennart. Där var hon inte trygg. Men hon var stark, hon klarade av det. Fast hon led.
I skolan började det gå dåligt för mig. Jag mådde så dåligt psykiskt och känslomässigt så jag kunde inte koncentrera mig på skolarbetet. Jag hade hög frånvaro, ofta sket jag helt enkelt i att gå dit. Och jag gjorde dåligt ifrån mig på lektionerna. För att inte tala om prov. Jag gjorde nästan inga prov, jag struntade i det. Hade ingen ork eller lust att plugga, gjorde därför ofta inga prov. Och detta var verkligen inte likt mig, för jag har alltid varit en ”plugghäst”, någon som alltid ville göra bra ifrån sig i skolan. Dom enda ämnena jag gjorde bra ifrån mig i nu, var engelska och svenska. Dom har alltid varit mina favoritämnen. Det var viktigt för mig, att göra det ordentligt. Det mesta annat i skolan sket jag i.
Ibland blev det helt ”overload” för mig, det brast helt enkelt för mig, så vid några tillfällen i skolan så bröt jag ihop. Då krackelerade masken. Och gud vad svårt det var för mig! Att behålla masken på var otroligt viktigt för mig. Jag behövde låtsas vara ”Little Miss Sunshine” hela tiden. Det var min överlevnad. Vad skulle jag göra om jag inte hade det?
Sista året i gymnasiet hade min mask börjat krackelera ordentligt, och jag började känna det som jag höll på att förlora mitt förstånd. Mitt beteende i skolan började ibland gränsa till vansinne, och många klasskamrater blev förfärade och undrade hur det stod till med mig egentligen. Jag kunde bli aggressiv och börja gräla ibland utan anledning, jag gjorde mig ovän med några klasskamrater som betydde mycket för mig, och det var inte alls meningen. Jag betedde mig överhuvudtaget helt irrationellt. Jag tog en flaska vatten och hällde över huvudet på mig själv mitt i klassrummet, så jag blev helt dyblöt. Jag satt och rev itu papper och kastade små pappersbitar överallt. Jag störde ordningen i klassen och fick många tillsägelser av lärarna.
Vid ett tillfälle på en mattelektion så störde jag så mycket att läraren sa till mig att gå ut och ta mig en promenad för att lugna ner mig. Och jag började asgarva, av någon anledning, jag skrattade så att tårarna började rinna. Sedan gick skrattet över i hysterisk gråt istället. Jag grät och grät och kunde inte sluta. Så jag sprang ut ur klassrummet. Det tog ett bra tag för mig att lugna ner mig. Mina kamrater kom ut och var oroliga och försökte trösta mig. Men det gick inte att trösta mig. Jag höll på att falla sönder inuti. Det fanns inget någon kunde göra.
Men min klass var en väldigt bra klass, och mina klasskamrater var alla väldigt snälla och vänliga och förstående mot mig. Vi i klassen hade en otrolig stark sammanhållning. Jag bestämde mig för att det var dags att berätta, berätta för klassen varför jag betedde mig så konstigt som jag gjorde. Jag hade gjort det en gång tidigare, i mellanstadiet. Och det slog tillbaka på mig. Men det var annorlunda nu. Jag var äldre nu, skolan var bättre, klasskamraterna bättre, och jag visste att det inte skulle bli samma sak som sist.
Så jag berättade. Jag använde upp en lektion till att sitta och berätta för hela klassen allt jag hittills hade gått igenom i mitt liv, och att jag mådde så jäkla dåligt och att det var därför jag betedde mig så konstigt. Jag bad om ursäkt till dom vänner jag varit otrevliga mot, och sa att jag hoppades dom förstod att jag inte menade att vara taskig. När jag var klar hade nästan alla, till och med min lärare, tårar i ögonen.
Stämningen efteråt var bra. Dom i klassen uppskattade att jag delade mig mig av en sån hemsk och privat sak. Dom brydde sig om mig och var väldigt omtänksamma och förstående mot mig efteråt. Det blev inte alls som sist, det blev 100 gånger bättre. Och jag visste att jag hade fattat rätt beslut som berättat.
Under påsken, sista året i gymnasiet, hände något hemskt.
Det var faktiskt på påskafton. Morfar fick ett telefonsamtal mitt under påskmiddagen. Det var min biologiska pappa Dennis syster Inger som ringde. Hon berättade för morfar att Dennis hade avlidit dagen innan, på långfredagen. Och morfar berättade det för mig. Jag fick en chock. Min pappa Dennis...död? Det hade tydligen börjat brinna i hans lägenhet och han hade kvävts till döds av röken. Hela lägenheten var utbränd, det fanns inte mycket kvar.
Jag blev så ledsen. Vi hade ju fått sån fin kontakt och börjat lära känna varandra. Och nu var han borta. Jag gick in i en depression, jag mådde jättedåligt. Jag sörjde verkligen honom. Det var en väldigt förlust för mig. Och det var så mycket jag fortfarande inte hade fått svar på. Och nu skulle jag inte kunna få dom svaren.
På begravningen kom hans släkt, några av hans vänner, jag och morfar, och så min syster Maria, Dennis dotter. Vi hade bara träffats ett par gånger som större tilsammans med Dennis, och vi kände inte varandra. Att träffas under sådana förhållanden var inte heller roligt. Jag ville lära känna min syster och komma nära henne, men detta var inte det rätta tillfället till det. Hon hade sin pojkvän med sig, dessutom var hon gravid och skulle snart få barn. Det var så mycket jag ville fråga henne om då, men det var inte rätt tillfälle. Fast det var roligt att få träffa henne iallafall.
Året gick och så var det dags att ta studenten. Jag var nog den enda i min klass som var ledsen över att lämna skolan. Men skolan hade varit en väldigt stor trygghet för mig. (Även om jag inte hade varit där så mycket egentligen, jag hade haft väldigt hög frånvaro.) Därför var jag ledsen och upprörd över att behöva lämna skolan, klasskamraterna och lärarna. Och jag fick hyfsat bra slutbetyg i alla ämnen, trots att jag inte skötte skolan som jag borde gjort. Tycker fortfarande det är konstigt att jag fick ganska höga betyg i vissa ämnen, när jag inte hade gjort ett skit. Jag fick högt betyg i både engelska och svenska, för dom ämnena pluggade jag som jag skulle. Men resten av ämnena borde jag fått bottenbetyg. Fast det fick jag inte. Jag fick medelbetyg. Konstigt nog...
På mitt studentkalas, som var hemma hos mormor och morfar där jag ju bodde, så kom hela familjen och släkten. Det var lite nervöst hur det skulle gå att ha Kent och Lennart där samtidigt, men det hela gick bra utan att det utbröt gräl eller konflikter. Maria skulle egentligen ha kommit hon med, men hon var då höggravid och skulle snart föda, så hon kunde inte resa. Jag tyckte det var tråkigt att hon inte kunde vara med, men jag förstod ju varför.
Jag var 19 år. Nu hade jag tagit studenten. Nu skulle mitt vuxna liv börja. Kaoset, det fortsatte. Och jag höll långsamt på att bli galen.
All text tillhör Angelica Börgesson. ©
