Snarningen har gått si så där...

Dels har jag varit sjuk en hel del och sen har vädret inte varit på min sida då jag ska snara.

Att snara är ett jädrans jobb.

Det ska göras hag, vittjas ofta och hagen ska flyttas upp ofta, då den för det mesta snöas ned eller vinden gör att snaran hamnar under snön.

Sen måste man se till att vittja innan räven!

Har räven hunnit dit innan mig, då tar han ripan och lägger stället på minnet och återkommer till snarnings stället.

Snarning får endast ske ovanför odlingsgränsen.

Man ska ha gått utbildning för att få snara.

Sen ska man ha löst småviltsjaktkort på området och sökt om snarningstillstånd hos Länsstyrelsen.

Då jakt- och snarningstiden är slut för ripan (hos mig den 15:e mars), ska man skicka in en viltrapport. Glömmer man det, får man inte tillståndet automatiskt året därpå.

Någon ripa har jag fått, men som sagt var, inte så att jag är tillfreds.

Ripan är ett utsökt vilt som är ett måste hemma hos mig!

Här fick jag gräva ned mig en bit, för att hitta min belöning.

Trots att jag hade mycket spår vid mitt riphag klarade ripan sig från att bli uppäten av räven, då snön täckt den så mycket att vittring ej fanns 

Ripa är ju, som jag skrev, gott, men även vacker!

Istället för att köpa påskfjäder på affären, plockade jag fjäder av en snarad ripa.

Tog lite snarningstråd och gjorde påskfjun till mitt påskris 

Efter påskstädningen idag, åkte jag ut för att hugga lite vide och pyntade den med mina hemmagjorda påskpynt 

Lyktan är det Linda som har målat och ripan har jag fått av finaste vännen Maria i julklapp 

GLAD PÅSK!